Pantbrev borde ha tagits upp som innehavarens fordran vid exekutiv försäljning

Vid exekutiv försäljning av några fastigheter i Motala uppmanades ett bolag, som hade pantbrev i fastigheterna, att anmäla sin fordran till Kronofogden. Bolaget gav in de aktuella pantbreven i original tillsammans med en del andra dokument. Kronofogden gjorde bedömningen att bolaget inte hade gjort någon bevakning av fordran och tog upp pantbrevens belopp som ägarhypotek i sakägarförteckningarna.

Högsta domstolen konstaterar att den som vill bevaka en fordran i princip ska precisera fordringens belopp. Borgenären har alltså att göra en ungefärlig beräkning av vad fordringen förväntas komma att uppgå till och specificera detta belopp. Trots Kronofogdens uppmaning hade bolaget emellertid inte gjort detta och kunde därmed inte anses ha bevakat någon fordran i försäljningsärendena.

Frågan var då om det var riktigt att ta upp pantbrevens belopp som ägarhypotek eller om ett belopp i stället borde ha tagits upp som innehavarens fordran. Saken får betydelse för fördelningen av de influtna medlen.

Högsta domstolen uttalar att regleringen om innehavarens fordran i och för sig tar sikte på okända borgenärer, alltså huvudsakligen fall där Kronofogden inte lyckas hitta innehavaren av ett visst pantbrev och någon borgenär inte heller har bevakat en fordran med säkerhet på grund av pantbrevet. Lagtexten är samtidigt allmänt och principiellt utformad och omfattar även andra situationer där det finns ett pantbrev som inte innehas av ägaren och där ingen fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet har bevakats.

I detta fall innehades de aktuella pantbreven inte av ägaren. När Kronofogden tog dem i förvar skedde detta för bolagets räkning. Inte heller bevakades någon fordran eftersom bolaget försummade detta. Pantbrevens belopp borde därför ha tagits upp som innehavarens fordran i sakägarförteckningarna.

Kronofogdens beslut upphävs därför och målet återförvisas dit för fortsatt handläggning.