Resning av två domar från Arbetsdomstolen

Ett företag i glasbranschen beviljades företagsrekonstruktion. Under rekonstruktionsförfarandet sade företaget upp två arbetstagare på grund av arbetsbrist. Arbetstagarna utförde visst arbete i tiden efter uppsägningen och fick ersättning för det av företaget. Under den övriga uppsägningstiden var de arbetsbefriade, men fick ersättning genom den statliga lönegarantin upp till det maximibelopp som gäller. Under rekonstruktionen träffades ett offentligt ackord som innebar att fordringarna på företaget sattes ned till 25 procent. Arbetstagarna hade krav på lön och viss annan ersättning under sin uppsägningstid som inte omfattades av lönegarantin. Deras löne- och ersättningskrav i denna del sattes ned till 25 procent på grund av ackordet.

Arbetsdomstolen fann, främst med stöd i ett tidigare avgörande från Högsta domstolen, att arbetstagarna hade rätt till full ersättning för sina löne- och ersättningskrav och att dessa därför inte skulle omfattas av ackordet och inte sättas ned.

Högsta domstolen har konstaterat att Arbetsdomstolen gjort en felaktig tolkning av det tidigare avgörandet från Högsta domstolen och dessutom dragit alltför långtgående slutsatser av det. Följden av Arbetsdomstolens ställningstagande skulle bli att så fort en arbetstagare utför något arbete efter den första månaden av rekonstruktionsförfarandet – även om det bara rör sig om någon eller några enstaka dagar – skulle ackordsfrihet gälla för hela den återstående uppsägningslönen och för andra ersättningar som semesterersättning, trots att dessa fordringar har sin grund i det före rekonstruktionsförfarandet träffade anställningsavtalet. Ett sådant ställningstagande strider mot den grundläggande systematiken om vilka fordringar som ska omfattas av ett ackord (numera i den nya lagen om företagsrekonstruktion benämnt som skulduppgörelse) och är inte förenligt med att alla borgenärer ska behandlas lika. Den felaktiga rättstillämpningen har ansetts vara sådan att resning ska beviljas i båda fallen.