En frist för att väcka talan om återbäring av gåva ska inte prövas som ett rättegångshinder

När en efterlevande make ärver egendom med fri förfoganderätt gäller vissa begränsningar av möjligheten att förfoga över den jämfört med om egendomen tillkommer den efterlevande med full äganderätt. Om den efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan hänsyn till den först avlidnes arvingar, har orsakat väsentlig minskning av sin egendom kan gåvan eller dess värde återbäras, om den som mottog gåvan insåg eller borde ha insett att den skulle medföra en nackdel för arvingarna efter den först avlidne. En talan om återbäring av gåvan eller dess värde får, enligt 3 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken, inte väckas sedan fem år förflutit från det att gåvan mottogs.

En man väckte talan om återbäring av gåvor enligt den aktuella bestämmelsen. Tingsrätten bedömde att fristen för att väcka talan skulle prövas som ett rättegångshinder och avvisade talan eftersom den hade väckts för sent. Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut.

Högsta domstolen konstaterar att frågan om en talan har väckts inom den tid som anges i 3 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken ska prövas som en del av själva saken. Domstolen uttalar att regelverket kring rättegångshinder på många sätt är uppbyggt för att avgörandet ska kunna ske snabbt och i ett tidigt stadium av processen. Om en frist utgår från omständigheter som kan kräva utredning talar det därför mot att pröva frågan som ett rättegångshinder. Om fristen däremot tydligt avser att skydda allmänna intressen eller om hänsyn till tredje man gör sig gällande talar det för att fristen ska beaktas som ett rättegångshinder. Vidare beaktar domstolen att en liknande frist i ärvdabalken i ett tidigare avgörande hade ansetts höra till själva saken.

Högsta domstolen återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.