Försök till mord och försök till grovt våld mot tjänsteman ledde till fängelse

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom och ändrat bara straffets längd. Den tilltalade döms alltjämt för försök till mord och försök till grovt våld mot tjänsteman, men hovrätten sänker fängelsestraffet från nio till åtta år. I övrigt står tingsrättens dom fast, inklusive skadestånd, utvisning, förverkande, sekretess och beslut om häktning.

Om händelsen och åtalet

Målet rörde ett händelseförlopp den 3 januari 2026. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade först hade angripit målsäganden på ett sätt som utgjorde försök till mord och därefter riktat knivvåld mot en polis i samband med ett ingripande, vilket åtalades som försök till grovt våld mot tjänsteman. Hovrätten prövade samma åtalsrubriceringar som tingsrätten.

Tingsrätten fann att den tilltalade skulle dömas för försök till mord enligt 3 kap. 1 och 11 §§ brottsbalken samt 23 kap. 1 § brottsbalken i äldre lydelse, och för försök till grovt våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § andra stycket och 16 § brottsbalken samt 23 kap. 1 § brottsbalken i äldre lydelse. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning av skuldfrågan och fastställde att båda gärningarna var styrkta.

Den tilltalade hade i hovrätten yrkat att gärningen under åtalspunkt 1 skulle bedömas som grov misshandel och att gärningen under åtalspunkt 2 skulle bedömas som grovt hot mot tjänsteman. Hon yrkade också att påföljden skulle lindras, att skadeståndet skulle sättas ned och att utvisningsbeslutet skulle upphävas. Åklagaren och målsägandena motsatte sig ändring.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från i huvudsak samma utredning som tingsrätten. Tingsrättens förhörsuppspelningar hade spelats upp även i hovrätten.

När det gäller försök till mord gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten av det faktiska händelseförloppet. Domstolen ansåg att det var utrett att den tilltalade agerat i enlighet med åtalet och orsakat målsäganden de skador som påståtts. Hovrätten konstaterade att det hade förelegat en konkret fara för att målsäganden skulle dö, och att angreppet skett med ett livsfarligt tillhygge i en tumultartad situation. Det fanns enligt hovrätten flera okontrollerade utfall med kniven, och angreppet var riktat mot överkroppen. Att skadorna inte blev dödliga bedömdes i huvudsak bero på slumpen och målsägandens motstånd.

Hovrätten prövade också den tilltalades psykiska tillstånd. Av den rättspsykiatriska utredningen framgick att hon vid gärningstillfället led av allvarlig psykisk störning och att hennes insikt och handlingskontroll var nedsatt, men inte helt saknades. Trots detta ansåg hovrätten att hon var tillräckligt medveten om vad hon gjorde för att kunna bära straffansvar. Hovrätten fäste vikt vid att hon hade en basal förståelse för situationen, att hon efter gärningen kunde kommunicera med polisen och att hon enligt utredningen senare uppgett att avsikten med attacken var att döda målsäganden. Sammantaget fann hovrätten att åklagaren bevisat att hon handlat med avsikt att döda.

För åtalspunkt 2 fann hovrätten, liksom tingsrätten, att den tilltalade utdelat knivhugget mot polisen med uppsåt att skada honom. Hovrätten ansåg att det var utrett att knivutfallet skedde när dörren fortfarande var öppen och att det bara var därför att dörren stängdes som kniven inte träffade. Hovrätten godtog också tingsrättens bedömning att den tilltalade måste ha förstått att personen var polis.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om fängelsestraffets längd. Tingsrätten hade bestämt påföljden till fängelse i nio år, medan hovrätten bestämde straffet till åtta år. Hovrätten ansåg att straffvärdet för försöket till mord var något högre än tingsrätten bedömt och att den sammanlagda brottsligheten väl översteg nio år, men samtidigt att den tilltalades allvarliga psykiska störning och nedsatta insikt skulle beaktas i sänkande riktning. Samtidigt framhöll hovrätten att det fanns synnerliga skäl för fängelse trots den allvarliga psykiska störningen, bland annat med hänsyn till straffvärdet och att hon i viss utsträckning själv hade vållat sitt tillstånd genom alkoholintag.

Hovrätten fann att det inte var möjligt att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eftersom hon vid undersökningstillfället inte befann sig i ett sådant tillstånd som krävs. Hovrätten slog också fast att hon skulle vara häktad tills fängelsestraffet får verkställas.

När det gäller skadestånd gjorde hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten. Skadeståndsskyldigheten mot målsägandena stod därför fast, liksom beslutet om utvisning och återreseförbud. Hovrätten angav också att beslagen skulle bestå på samma sätt som tingsrätten bestämt. Avgiften till brottsofferfonden stod också fast enligt tingsrättens dom, eftersom hovrätten inte ändrade den delen av avgörandet.