Bokföringsbrott av normalgraden efter överklagande

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om bokföringsbrott och fastställt tingsrättens dom. Den tilltalade döms även i hovrätten för bokföringsbrott av normalgraden till villkorlig dom och 40 dagsböter. Hovrätten gör dock en annan bedömning än tingsrätten i skuldfrågan och kommer fram till att gärningen var oaktsam, inte uppsåtlig.

Om händelsen och åtalet

Målet gäller den tilltalades ansvar för att Dolt namn AB inte fullgjorde sin bokföringsskyldighet i tid. Enligt hovrätten var det ostridigt att bolaget var bokföringspliktigt och att skyldigheten hade åsidosatts på det sätt som åklagaren påstått. Den tilltalade var formell företrädare för bolaget under den relevanta tiden och hade det yttersta ansvaret för att bokföringsskyldigheten fullgjordes.

I hovrätten yrkade den tilltalade att bokföringsbrottet skulle bedömas som oaktsamt i stället för uppsåtligt, att gärningen skulle rubriceras som ringa bokföringsbrott och att påföljden skulle lindras. Bolaget yrkade att åklagarens yrkande om företagsbot skulle avslås eller sättas ned. Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom och anförde att även om gärningen skulle bedömas som ringa bokföringsbrott, skulle åtal i vart fall vara påkallat från allmän synpunkt.

Hovrätten utgick från samma utredning som vid tingsrätten och tog också del av ny bevisning, bland annat ett vittnesförhör med en person som hade haft kontakt med den tilltalade och arbete med bokföringen. Av hovrättens bedömning framgår att den relevanta tidpunkten för bedömningen inte var inlämnandet av årsredovisningen till Bolagsverket, utan tidpunkten då årsredovisningen upprättades den 17 januari 2025. Det innebar en försening med drygt sex månader.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten anslöt sig i huvudsak till tingsrättens bedömning av de objektiva omständigheterna. Det stod klart att den tilltalade kände till att bolaget var bokföringspliktigt och att han som styrelseledamot hade det yttersta ansvaret för att årsredovisningen skulle upprättas. Samtidigt visade utredningen att han inte själv skötte bokföringen, utan att arbetet hade delegerats till externa parter och senare till en konsult.

Den tilltalade uppgav att han inte hade uppmärksammat en påminnelse från Bolagsverket och att han inte mindes de krav på förseningsavgifter som skickades ut under senare delen av året. Hovrätten noterade dock att han i ett tidigare polisförhör hade uppgett att bolaget tog emot och betalade förseningsavgifterna. Mot den bakgrunden fann hovrätten att han senast i slutet av sommaren 2024 måste ha förstått att årsredovisningen ännu inte hade upprättats.

Hovrätten bedömde också vilka åtgärder den tilltalade hade vidtagit när han blivit medveten om problemet. Enligt hovrätten hade han först vänt sig till en annan person som hade haft merparten av kontakterna med konsulten som arbetade med bokföringen. Därefter gavs ett uppdrag till konsulten i oktober eller november 2024. Hovrätten ansåg att det förhållandet att uppdraget formellt gavs inom koncernen och omfattade fler bolag inte hade avgörande betydelse. Hovrätten tog även viss hänsyn till att det fanns en utbredd uppfattning i bolagsgruppen om att räkenskapsåret hade ändrats.

Trots att årsredovisningen ändå dröjde till mitten av januari 2025 ansåg hovrätten att konkreta åtgärder faktiskt hade vidtagits och att de också gav resultat. Hovrätten var därför inte beredd att säga att den tilltalade hade förhållit sig likgiltig till förseningen. Till skillnad från tingsrätten fann hovrätten alltså inte att det var styrkt att brottet begåtts med uppsåt. Däremot ansågs den tilltalade ha varit oaktsam och kunde därför dömas för oaktsamt bokföringsbrott.

Vid rubriceringen vägde hovrätten in att förseningen var lång, drygt sex månader, men också att brottet begicks av oaktsamhet och att bolaget hade begränsad omsättning, få affärshändelser, inga anställda och i praktiken saknade externa intressenter. Trots dessa förmildrande omständigheter bedömde hovrätten att gärningen ändå skulle vara bokföringsbrott av normalgraden och inte ringa brott.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Den tilltalade dömdes för bokföringsbrott av normalgraden, men hovrätten klargjorde att ansvarsförutsättningen var oaktsamhet och inte uppsåt. Påföljden blev villkorlig dom och 40 dagsböter. Hovrätten fann inte skäl att lindra påföljden, eftersom den ansågs utgöra en väl avvägd reaktion på brottet. Hovrätten såg inte heller anledning att justera dagsbotsbeloppet i mildrande riktning.

Tingsrätten hade tidigare dömt den tilltalade för bokföringsbrott med samma påföljd, villkorlig dom och 40 dagsböter om 120 kronor vardera, samt beslutat om avgift till brottsofferfonden. Hovrätten ändrade inte den delen av domen. Av den tillgängliga texten framgår också att hovrätten inte fann skäl att ändra bedömningen av företagsbot för bolaget.