Grovt narkotikabrott och vapenbrott prövades i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt narkotikabrott, narkotikabrott och vapenbrott. Utgången blev att hovrätten i huvudsak fastställde tingsrättens dom, men ändrade den i fråga om en tilltalad som dömdes för vapenbrott. Hovrätten ogillade också åtalet mot en tilltalad för narkotikabrott enligt en särskild medverkansbestämmelse, vilket innebar att tingsrättens dom fastställdes i den delen.

Om händelsen och åtalet

Åtalet i hovrätten gällde först och främst grovt narkotikabrott, åtalspunkt 1. Åklagaren påstod att den tilltalade i den delen, tillsammans med andra, hade hanterat kokain på ett sätt som utgjorde grovt narkotikabrott. I hovrätten justerades åtalet så att vissa formuleringar i de senare styckena i stället syftade uttryckligen på kokain. Den tilltalade bestred ansvar och gjorde gällande att den justeringen var otillåten. Hovrätten godtog dock ändringen.

Vid prövningen av åtalspunkt 1 kom hovrätten fram till att den tilltalade hade innehaft cirka 80 gram kokain som påträffades i ett förråd på en adress i Västerås samt 4,51 gram kokain som påträffades i anslutning till honom vid gripandet. Hovrätten ansåg att innehavet huvudsakligen skett i överlåtelsesyfte. Samtidigt bedömde hovrätten, till skillnad från tingsrätten i en av delarna, att ett påstått försök till överlåtelse hade fullbordats redan när en telefonöverenskommelse träffades om att överlåta fem gram narkotika. Eftersom den tilltalade inte kunde dömas både för innehavet och försöket dömdes han dock endast för det fullbordade innehavet.

Åtalspunkt 2 gällde narkotikabrott mot en annan tilltalad, men hovrätten uttalade att denne genom den bevisade utredningen hade förmedlat kontakt mellan säljare och köpare avseende överlåtelse av cirka fem gram kokain. Åklagaren hade i hovrätten lagt till att förfarandet varit ägnat att främja narkotikahandel. Hovrätten ansåg dock att det inte var visat att det rörde sig om sådan narkotikahandel som lagen kräver. Åtalet ogillades därför i den delen.

Åtalspunkt 6 gällde vapenbrott. Hovrätten fann att en tilltalad olovligen hade innehaft sex kulor ammunition i sitt hem. Frågan var om innehavet var ringa. Hovrätten bedömde att det inte var fråga om ett ringa fall, eftersom innehavet avsåg mer än några enstaka patroner och inte kunde ses som ett helt obetydligt souvenirinnehav. Den tilltalade dömdes därför för vapenbrott.

I hovrätten förekom även uppgifter om vissa gärningar som redan hade vunnit laga kraft eller inte överklagats i dessa delar. Hovrätten nämnde att en tilltalad hade gjort sig skyldig till två fall av ringa narkotikabrott, olovlig körning och rattfylleri, samt att en annan tilltalad hade gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott. Dessa delar prövades inte på nytt i den omfattning som krävs för hovrättens ändring.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från samma bevisning som i tingsrätten. Domstolen framhöll att tingsrätten hade redogjort utförligt för utredningen och att hovrätten i huvudsak anslöt sig till tingsrättens bedömningar.

När det gällde grovt narkotikabrott fann hovrätten inte att det var ställt utom rimligt tvivel att två av de tilltalade gjort sig skyldiga till brottet på det sätt som åklagaren påstod. För den tilltalade som hovrätten ansåg hade innehavt kokain var bevisningen tillräcklig för narkotikabrott av normalgraden, men inte för grovt narkotikabrott. Hovrätten lade vikt vid att innehavet varit huvudsakligen i överlåtelsesyfte.

I den del som gällde den tilltalades påstådda försök till överlåtelse ansåg hovrätten att försökspunkten uppnåtts tidigare än tingsrätten bedömt, nämligen i samband med att en telefonöverenskommelse om överlåtelse hade träffats. Trots detta ledde inte den bedömningen till någon särskild fällande dom utöver innehavet, eftersom samma gärning inte kan leda till ansvar både för innehav och försök i den här situationen.

När hovrätten prövade åtalspunkt 2 gjorde den en annan rättslig bedömning än åklagaren. Domstolen ansåg att den aktuella narkotikahanteringen, som avsåg ungefär fem gram kokain, inte hade den art eller omfattning som krävs för att räknas som narkotikahandel i lagens mening. Därför kunde den tilltalades kontaktförmedling inte bedömas som narkotikabrott enligt den åberopade bestämmelsen.

I fråga om vapenbrottet konstaterade hovrätten att ammunitionen hade förvarats i hemmet utan rätt. Mängden och omständigheterna gjorde att innehavet inte kunde bedömas som ringa. Därmed skulle ansvar dömas ut.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i huvudsak. För den tilltalade som hovrätten dömde för narkotikabrott av normalgraden gjordes ingen annan bedömning än i tingsrätten när det gällde straffmätning, påföljdsval och beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Av hovrättstexten framgår dock inte den exakta påföljden i det material som här lämnats.

För den tilltalade som dömdes för vapenbrott bestämdes påföljden till böter. Hovrätten ändrade tingsrättens dom i den delen.

Hovrätten beslöt också om förverkande. Kontanter om 8 500 kronor som tagits i beslag från en tilltalad förklarades förverkade, eftersom hovrätten ansåg det klart mera sannolikt att pengarna utgjorde utbyte av brottslig verksamhet än att så inte var fallet. Beslaget skulle bestå. Ammunitionen som tagits i beslag från den tilltalade som dömdes för vapenbrott skulle också förklaras förverkad, och även det beslaget skulle bestå.

Vad gäller frihetsberövande framgår att den tilltalade som hade häktats skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft mot honom.

Hovrätten fastställde i övrigt tingsrättens dom och förordnade att vad tingsrätten bestämt om beslag alltjämt skulle gälla. Hovrätten tillerkände också ett offentligt biträde ersättning av allmänna medel, med kostnaden slutligt stannande på staten.