Lånetvist avgjord till svarandens fördel

Tingsrätten har lämnat käromålet utan bifall i en tvist om påstådda lån och återbetalningar mellan käranden och svaranden. Svaranden hade invänt att talan skulle avvisas, men domstolen avslog avvisningsyrkandet och prövade saken i sak. Käranden påstod att lån om sammanlagt 203 000 kr hade betalats ut och att endast 100 000 kr hade återbetalats, medan svaranden gjorde gällande att lånen redan var återbetalda eller i vart fall slutligt reglerade genom en tidigare förlikning. Tingsrätten fann att käranden inte visat att ytterligare överföringar om 205 000 kr utgjorde återbetalning av lånen och ansåg att skulden var betald genom den tidigare överföringen om 100 000 kr. Käromålet lämnades därför utan bifall.

Bakgrund och yrkanden

Enligt domen hade käranden mellan den 18 januari 2018 och den 15 maj 2019 gjort totalt tolv överföringar till svaranden om sammanlagt 203 000 kr. Käranden gjorde gällande att överföringarna avsåg lån och att varje överföring hade märkts som lån. Svaranden eller någon i hans ställe hade mellan den 17 mars 2018 och den 4 januari 2019 gjort sex överföringar till käranden om totalt 100 000 kr, vilka käranden uppgav avsåg återbetalning av lån.

Käranden yrkade att svaranden skulle förpliktas att betala 103 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 100 000 kr från den 19 maj 2019 till dess full betalning skedde. Svaranden yrkade i första hand att käromålet skulle avvisas och i andra hand att talan skulle ogillas. Båda parter yrkade ersättning för rättegångskostnader.

Käranden gjorde till stöd för sin talan gällande att parterna hade ingått muntliga låneavtal om sammanlagt 203 000 kr och att 100 000 kr hade återbetalats. Han bestred att ytterligare överföringar om sammanlagt 205 000 kr utgjorde återbetalning av skuld. Käranden invände också att tidigare betalning om 100 000 kr, som gjorts av svarandens mamma, inte innebar att skulden reglerats slutligt eftersom betalningen senare bedömts som framtvingad genom brott i en tidigare hovrättsdom. Han anförde vidare att räntan var avtalad mellan parterna.

Svaranden medgav att han tagit emot överföringar om totalt 203 000 kr och att beloppet utgjorde lån, men gjorde gällande att han via sin mamma hade fört över ytterligare 205 000 kr till käranden och att lånen därför var återbetalda. Han hävdade också att parterna hade träffat en förlikning om att 100 000 kr skulle betalas i ett för allt, att betalningen skett genom hans mamma och att skulden därigenom slutligt reglerats. Som ytterligare grund anförde han att talan omfattades av rättskraften av en tidigare hovrättsdom, att låneavtalen utgjorde pactum turpe och att ränta inte hade avtalats.

Domstolens bedömning

Tingsrätten prövade först invändningen om res judicata. Domstolen konstaterade att den tidigare hovrättsdomen hade avsett en annan rättslig relation, nämligen frågan om kärandens mamma hade skadats genom att tvingas föra över 100 000 kr till svaranden, medan den nu aktuella tvisten gällde skuldförhållandet mellan käranden och svaranden. Käromålet ansågs därför inte omfattas av den tidigare hovrättsdomens rättskraft.

Domstolen prövade därefter invändningen om pactum turpe. Tingsrätten framhöll att sådana avtal endast i vissa fall saknar rättsordningens skydd och att det måste vara uppenbart att avtalet är av otillbörlig karaktär eller ogiltigt. Även om den tidigare hovrättsdomen visade att svaranden dömts för grovt bokföringsbrott och för ett fall av ocker som gällde en annan transaktion, ansåg tingsrätten att detta inte visade att de nu aktuella låneavtalen mellan parterna var av sådan otillbörlig karaktär att de saknade rättsverkan. Käromålet skulle därför varken avvisas eller ogillas på den grunden.

När det gällde frågan om återbetalning fann tingsrätten att det var svaranden som hade bevisbördan för att skulden var betald. Svaranden hade åberopat utdrag ur en förundersökning och uppgifter om att tre överföringar, som tillsammans uppgick till 205 000 kr, hade gjorts till andra personer via kärandens mamma. Tingsrätten konstaterade dock att överföringarna inte hade skett direkt till svaranden och att utredningen inte visade att beloppen därefter förts vidare till honom. Den muntliga bevisningen från käranden och kärandens mamma bedömdes också med försiktighet. Vid en samlad bedömning ansåg domstolen att bevisningen inte gav tillräckligt stöd för att överföringarna om 205 000 kr avsåg återbetalning av lånen.

Frågan om den tidigare överföringen om 100 000 kr bedömdes däremot annorlunda. Det var ostridigt att parterna hade kommit överens om att detta belopp skulle betalas för att slutligt reglera skulden och att kärandens mamma därefter förde över beloppet till svaranden i juli 2019. Tingsrätten fann att svaranden genom att tillhandahålla relevant betalningsinformation hade accepterat betalningen från kärandens mamma för att reglera skuldförhållandet med käranden. Skulden ansågs därför betald och skuldförhållandet upphört att existera. Att kärandens mamma senare tillerkänts skadestånd med motsvarande belopp i den tidigare hovrättsdomen förändrade inte denna civilrättsliga bedömning. Den omständigheten att betalningen skett under brottsliga förhållanden innebar enligt tingsrätten inte att skulden återuppstod.

Domslut och rättegångskostnader

Tingsrätten avslog svarandens yrkande om avvisning men lämnade käromålet utan bifall. Kärandens talan om betalning av 103 000 kr jämte ränta vann därmed inte framgång.

När det gällde rättegångskostnaderna fann tingsrätten att käranden hade vunnit målet i kostnadsfrågan och därför hade rätt till ersättning. Svaranden hade godtagit det yrkade timarvodet men överlämnat frågan om arbetstidens skälighet till domstolen. Tingsrätten bedömde den begärda ersättningen som skälig och bestämde rättegångskostnadsersättningen till 101 625 kr, varav 81 300 kr avsåg ombudsarvode och 20 325 kr mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för domen.