Hovrätten fastställde dom för våldtäkt mot barn

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om våldtäkt mot barn och fastställt tingsrättens dom i alla delar. Den tilltalade döms alltså fortsatt för våldtäkt mot barn den 9 februari 2026, och hovrätten gjorde ingen ändring av skuldfrågan, rubriceringen, påföljden eller skadeståndet.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde att den tilltalade enligt åtalet hade genomfört oralt samlag med målsäganden, som vid tillfället var tretton år och två månader gammal. Tingsrätten dömde för våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 § första stycket brottsbalken och 6 kap. 13 § brottsbalken.

I hovrätten yrkade den tilltalade att han skulle frikännas och att målsägandens skadeståndstalan skulle avslås. Han yrkade i andra hand att gärningen skulle bedömas som mindre grov och att straffet skulle lindras. Målsäganden yrkade att skadeståndstalan skulle bifallas fullt ut. Åklagaren godtog tingsrättens bedömning i skuldfrågan.

Hovrätten hade alltså att pröva ett överklagande av tingsrättens dom. Det framgår inte av materialet att hovrätten ändrade någon brottsrubricering eller någon åtalspunkt. Enda åtalspunkten som framgår är våldtäkt mot barn den 9 februari 2026, och den ledde till fällande dom både i tingsrätten och i hovrätten.

Rättens bedömning och bevisning

I hovrätten åberopades samma skriftliga bevisning som i tingsrätten. De videoinspelade förhören med målsäganden och den tilltalade samt ett videoförhör med ett vittne spelades upp.

Hovrätten fann det utrett att den tilltalade hade genomfört oralt samlag med målsäganden och att målsäganden då var tretton år och två månader gammal. Den centrala frågan var om den tilltalade varit oaktsam i förhållande till att målsäganden var under 15 år.

Försvaret hänvisade till att den tilltalade hade förlitat sig på uppgiften att målsäganden var född 2007, att han på grund av en lindrig intellektuell funktionsnedsättning haft svårt att bedöma hennes ålder, och att vittnet hade uppskattat hennes ålder till 20–25 år. Hovrätten ansåg dock att den tilltalade i förhör visat förmåga att reflektera över hennes ålder och att inget annat framkommit än att han, även med sin funktionsnedsättning, hade kunnat avstå eller kontrollera saken närmare. Domstolen delade tingsrättens bedömning att målsäganden gav intryck av att vara mycket ung. Även om vittnet under ett kort möte hade uppfattat henne som äldre ansåg hovrätten att den tilltalade, som träffade henne längre tid, borde ha insett att det fanns en risk för att hon var under femton år. Hovrätten godtog därför tingsrättens skuldbedömning.

Hovrätten instämde också i tingsrättens bedömning att gärningen skulle rubriceras som våldtäkt mot barn, trots att samlaget var kortvarigt.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i alla delar. Den tilltalade döms alltså för våldtäkt mot barn den 9 februari 2026.

Tingsrätten hade dömt till fängelse i 3 år, och hovrätten ändrade inte påföljden. Eftersom den tilltalade före den nu aktuella gärningen redan hade dömts till ungdomsvård som fortfarande pågick när brottet begicks, tillämpade hovrätten 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken om nytt brott. Hovrätten fann inte särskilda skäl att frångå huvudregeln om att en ny påföljd ska väljas vid ny brottslighet. Någon annan bedömning än tingsrättens gjordes inte i fråga om straffmätning, påföljdsval eller skadestånd.

Den tilltalade ska vara kvar i häkte till dess fängelsestraffet får verkställas. Hovrätten angav att det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader och att det inte är uppenbart att det saknas risk för fortsatt brottslighet.

Skadeståndet fastställdes också. Tingsrätten hade bestämt att den tilltalade skulle betala 245 000 kronor till målsäganden jämte ränta från den 9 februari 2026, och hovrätten lämnade detta oförändrat. Tingsrättens avgift till brottsofferfonden på 1 000 kronor framgår också av materialet, men hovrättens beslut anger inte någon förändring av den delen. Hovrätten fastställde även sekretessförordnandena.