Fordran efter återvinning

Tingsrätten ogillade kärandens talan mot svarandens konkursbo i en tvist om en fordran som hade återvunnits genom en tidigare återvinningsdom. Domstolen fann att den överlåtelse som hade gått åter hade skett den 14 maj 2010 och inte den 22 juni 1999, vilket innebar att käranden inte visade någon rätt till vederlag enligt konkurslagen. Käromålet avslogs i sin helhet och käranden ålades att betala rättegångskostnader till både konkursboet och den intervenierande borgenären.

Bakgrund och yrkanden

Bakgrunden var att en person hade försatts i konkurs den 6 december 2011. En borgenär väckte därefter en subsidiär återvinningstalan mot bland andra käranden. I en tidigare dom förordnade Dold domstol att den eller de rättshandlingar genom vilka den konkursade personen hade överlåtit en fordran om 5 000 000 kr jämte ränta till käranden skulle gå åter till konkursboet. Tingsrätten bedömde då att överlåtelsen utgjorde en gåva enligt konkurslagen. Den domen vann laga kraft.

Käranden väckte sedan talan mot konkursboet och yrkade i första hand att konkursboet skulle betala 12 015 258 kr jämte ränta från den 5 juni 2013. Käranden gjorde gällande att beloppet bestod av 5 000 000 kr, som avsåg den fordran som återvunnits, samt upplupen ränta om 7 015 258 kr från den 22 juni 1999 till den 5 juni 2013. Som grund angavs att käranden hade utgett vederlag för fordran och därför hade rätt att återfå köpeskillingen enligt konkurslagen.

I andra hand yrkade käranden samma kapitalbelopp och ränta med den grunden att den konkursade personen den 14 maj 2010 hade överlåtit en rättsprocess rörande fordran mot ett annat bolag, och att fordran då fick ett reellt värde när hovrätten senare slog fast ett solidariskt betalningsansvar för andra bolag. Käranden gjorde gällande att konkursboet därför skulle ersätta en nyttig eller nödvändig kostnad enligt konkurslagen, och att denna kostnad bestod av rättegångskostnader i hovrätten om 75 000 kr jämte ränta.

I tredje hand yrkade käranden att konkursboet skulle betala 7 015 258 kr jämte ränta från den 5 juni 2013, med hänvisning till att käranden enligt konkurslagen hade rätt till ränta för tiden innan återvinning påkallades.

Konkursboet bestred käromålet i dess helhet och vitsordade inte vare sig kapitalbeloppen eller sättet att beräkna ränta som skäligt. Konkursboet medgav dock att en fordran om 5 000 000 kr jämte ränta hade gått åter till konkursboet genom återvinningsdomen. Parterna och den intervenierande borgenären yrkade ersättning för rättegångskostnader.

Domstolens bedömning

Tingsrätten prövade först frågan om den tidigare återvinningsdomen hindrade ny prövning. Domstolen ansåg, i linje med hovrättens tidigare bedömning, att det inte förelåg något rättegångshinder på grund av res judicata. Tingsrätten ansåg inte heller att talan skulle avvisas på grund av att konkursboet saknade rättskapacitet eller partsbehörighet.

När domstolen tog ställning till när fordran hade överlåtits fann den att utredningen inte gav stöd för kärandens uppgift om en överlåtelse den 22 juni 1999. De skriftliga handlingar som åberopats gav enligt tingsrätten inte direkt stöd för detta, medan en handling benämnd överlåtelse, ett meddelande om överlåtelse, ett e-postmeddelande och tidigare processhandlingar sammantaget gav starkt stöd för att fordran hade överlåtits den 14 maj 2010. Tingsrätten fäste också vikt vid att den muntliga bevisningen måste bedömas med försiktighet och att den inte fullt ut stämde överens med den övriga skriftliga utredningen. Domstolen fann därför att den aktuella fordran hade överlåtits den 14 maj 2010.

Mot den bakgrunden ansåg tingsrätten att käranden inte kunde visa att något vederlag hade utgått för den överlåtelse som faktiskt hade gått åter. Eftersom kärandens förstahandsgrund byggde på att vederlag hade betalats den 22 juni 1999, och eftersom domstolen inte godtog att överlåtelsen skedde då, kunde förstahandsyrkandet inte bifallas.

Inte heller andrahandsyrkandet godtogs. Tingsrätten ansåg att rättegångskostnader som uppkommit i en domstolsprocess inte utgör sådan nyttig eller nödvändig kostnad som avses i den bestämmelse som käranden åberopade. Domstolen konstaterade att sådana kostnader i stället hanteras enligt reglerna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.

Tredjehandsyrkandet avslogs också. Tingsrätten utgick från att återvinningsdomen avsåg fordran på 5 000 000 kr jämte ränta från den 22 juni 1999, men fann att det inte var visat att någon faktisk betalning av fordran eller avkastning på den hade skett till käranden före den 5 juni 2013, det vill säga innan återvinningstalan väcktes. Därför ansåg domstolen att käranden inte hade rätt till ersättning för avkastning enligt den aktuella konkurslagregeln.

Domslut och rättegångskostnader

Tingsrätten ogillade kärandens talan i dess helhet. Käranden förpliktades att ersätta konkursboets rättegångskostnader med 394 898 kr jämte ränta enligt räntelagen från domdagen till betalning. Av beloppet avsåg 315 550 kr ombudsarvode, 460 kr kostnader och 78 888 kr mervärdesskatt.

Käranden förpliktades också att ersätta den intervenierande borgenärens rättegångskostnader med 250 283 kr jämte ränta enligt räntelagen från domdagen till betalning. Av detta avsåg 200 000 kr ombudsarvode, 283 kr utlägg och 50 000 kr mervärdesskatt.