Grov misshandel och andra brott prövades i hovrätten

Dold domstol har prövat ett överklagande av Dold domstols dom i ett mål där den tilltalade tidigare dömts för grov misshandel, angrepp mot tjänsteman och ringa narkotikabrott. Hovrätten fastställde i huvudsak tingsrättens dom, men ändrade skadeståndet så att den tilltalade ska betala 10 000 kronor till målsäganden i stället för att, som tingsrätten beslutat, inte betala något till henne. Hovrätten lämnade i övrigt tingsrättens bedömning och påföljd i huvudsak orörd.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde händelser den 17 juli 2026. Enligt hovrätten och tingsrätten hade den tilltalade, tillsammans med en medtilltalad, gjort sig skyldig till våld mot en målsägande. Hovrätten återgav att våldet hade utövats bland annat medan målsäganden låg på marken och saknade förmåga att värja sig. Hovrätten fann också, i likhet med tingsrätten, att den tilltalade och den medtilltalade hade agerat tillsammans och i samförstånd.

Den tilltalade dömdes av tingsrätten för tre brott: angrepp mot tjänsteman den 17 juli 2026, grov misshandel den 17 juli 2026 och ringa narkotikabrott den 17 juli 2026. Hovrätten tog upp överklagandet och prövade särskilt frågan om grov misshandel, skadestånd och utvisning.

I hovrätten yrkade den tilltalade att åtalet för grov misshandel skulle ogillas, eller i andra hand att gärningen skulle bedömas som misshandel av normalgraden och att påföljden och skadeståndet skulle lindras. Han yrkade också att utvisningsbeslutet skulle upphävas eller att återreseförbudet skulle kortas. Målsäganden yrkade att hennes skadeståndsyrkande skulle bifallas. Åklagaren motsatte sig ändring.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av i huvudsak samma bevisning som tingsrätten. Särskilt filmsekvenser, fotografier, journalutdrag och rättsintyg lades till grund för bedömningen. Av filmerna framgick enligt hovrätten att den tilltalade och den medtilltalade hade utövat våld mot målsäganden på det sätt som åklagaren påstått. Hovrätten fäste vikt vid att våldet fortsatt när målsäganden låg ned och inte kunde försvara sig. Den fann också att det var styrkt att den tilltalade i vart fall hade utdelat upprepade slag mot målsägandens högra hand.

Hovrätten konstaterade att försvaret gjort gällande att vissa skador, bland annat en fraktur i högerhanden och en sårskada på huvudet, kunde ha uppkommit på annat sätt. Domstolen ansåg dock att utredningen visserligen inte uteslöt detta, men att våldet ändå hade bidragit så mycket till skadorna att de omfattades av den tilltalades ansvar. Hovrätten hänvisade till att våldet hade varit en bidragande orsak till skadorna och att de skador som målsäganden hade i direkt anslutning till gärningen stämde överens med åtalet.

Hovrätten godtog inte den tilltalades invändning om nödvärn. Domstolen ansåg, liksom tingsrätten, att nödvärnspåståendet var motbevisat. Eftersom nödvärn inte ansågs föreligga kunde heller inte nödvärnsexcess leda till ansvarsfrihet.

När det gällde rubriceringen ansåg hovrätten att misshandeln skulle bedömas som grov. Domstolen lyfte fram att misshandeln inte varit helt kortvarig, att den skett efter att den tilltalade och den medtilltalade hade jagat ikapp målsäganden som försökte lämna platsen, samt att målsäganden tidvis hade hållits fast under våldet. Hovrätten framhöll också att det rörde sig om upprepat våld mot bakhuvudet med potentiellt mycket farliga och oförutsägbara konsekvenser. Sammantaget ansågs detta innebära en sådan hänsynslöshet att gärningen var grov.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde inte om påföljden i sak utan fastställde tingsrättens fängelsestraff. Hovrätten angav att den grova misshandeln hade ett straffvärde som inte understeg ett år och nio månaders fängelse och att brottslighetens art uteslöt annan påföljd än fängelse. Eftersom endast de tilltalade hade överklagat saknades förutsättningar för hovrätten att skärpa påföljden, och tingsrättens fängelsestraff stod därför fast.

Hovrätten fastställde också utvisningen. Den delade tingsrättens bedömning att förutsättningar fanns för utvisning med ett återreseförbud om tio år. Hovrätten erinrade samtidigt om att en överträdelse av återreseförbudet kan medföra fängelse i högst två år.

I fråga om skadestånd gjorde hovrätten en ändring. Den anslöt sig till tingsrättens bedömning vad gällde den skadelidande målsägandens ersättning för de skador som uppkommit genom våldet, men tog upp att målsägandens skadeståndsyrkande hade medgetts av den tilltalade. Därför ska den tilltalade betala 10 000 kronor till målsäganden, jämte ränta från den 17 juli 2026 till dess betalning sker. Tingsrättens beslut att avslå målsägandens skadeståndsyrkande ändrades alltså i denna del.

Hovrätten beslutade också att den tilltalade skulle vara fortsatt häktad till dess fängelsestraffet får verkställas. Uppgiften om brottsofferfondsavgift framgår av tingsrättens dom, men hovrätten ändrade inte den delen i det material som återgetts här. Tingsrätten hade även beslutat att den tilltalade skulle ersätta staten för kostnad för provtagning och analys av urin.