Våldtäkt mot barn och ringa narkotikabrott prövades i hovrätten

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål som gällde flera åtalspunkter, däribland våldtäkt mot barn och ringa narkotikabrott. Hovrätten ändrade tingsrättens dom i flera delar: den tilltalade frikändes från åtalet för våldtäkt mot barn i två fall den 22–23 maj 2018, målsägandens skadeståndsyrkande mot honom ogillades, utvisningsbeslutet upphävdes och påföljden för ringa narkotikabrott bestämdes till 30 dagsböter om 50 kronor. I övrigt stod tingsrättens dom fast i de delar som överklagats och där hovrätten inte gjorde någon annan bedömning.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde först och främst åtal för våldtäkt mot barn i flera delar. Hovrätten konstaterade att vissa gärningar inte hade överklagats, och att den tilltalade enligt tingsrättens dom hade gjort sig skyldig till brott mot knivlagen samt att den andre tilltalade, som inte omfattas av denna artikel, hade gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott. I hovrätten justerade åklagaren vissa gärningsbeskrivningar genom att lägga till preciseringar om att de sexuella handlingarna varit jämförliga med samlag samt genom att beskriva närmare vad de orala och anala samlagen bestått i.

För den tilltalade som denna artikel avser gällde bland annat åtalet för våldtäkt mot barn den 15 februari 2018 och åtalet för våldtäkt mot barn den 22–23 maj 2018. När det gäller händelsen den 15 februari 2018 fann hovrätten, liksom tingsrätten, att den tilltalade hade fört in sina fingrar i målsägandens underliv, vilket bedömdes som en sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar var jämförlig med samlag. Hovrätten ansåg dock inte att det var visat att målsäganden sagt nej och att den tilltalade därefter fortsatt att föra in sina fingrar i hennes underliv. Trots det ansågs gärningen vara våldtäkt mot barn, och tingsrättens dom ändrades inte i denna del.

När det gäller händelserna den 22–23 maj 2018 ansåg hovrätten att utredningen visade att målsäganden utsatts för sexuella handlingar som var jämförliga med samlag. Hovrätten fann också att målsägandens uppgifter i huvudsak fick starkt stöd av övrig bevisning. Däremot ansåg hovrätten att det inte var ställt utom rimligt tvivel att den andre personen, som målsäganden kallat Abdul, var den person som tingsrätten hade dömt. Därför frikändes denne från åtalet helt. För den tilltalade som artikeln avser stod hovrättens bedömning däremot fast när det gällde skuld för våldtäkt mot barn i dessa delar.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde sin bedömning på samma huvudsakliga utredning som tingsrätten, och förhören från tingsrätten spelades upp i hovrätten. Domstolen betonade att uppgifter från videoförhör måste bedömas med försiktighet, särskilt eftersom försvararen inte hade varit närvarande vid vissa förhör och inte heller hade begärt kompletterande förhör.

I frågan om våldtäkt mot barn den 15 februari 2018 fann hovrätten att målsägandens uppgifter om att den tilltalade fört in sina fingrar i hennes underliv fick mycket starkt stöd av andra vittnen, som berättat att hon blödde direkt efter händelsen och att hon då berättat vad som hänt. Även blod på hennes byxor stödde uppgifterna. Samtidigt ansåg hovrätten att det fanns vissa tillförlitlighetsbrister i målsägandens berättelse, men dessa var inte tillräckliga för att påverka slutsatsen att gärningen var bevisad. När det gällde den tilltalades insikt om målsägandens ålder gjorde hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten.

I fråga om händelserna den 22–23 maj 2018 ansåg hovrätten att målsägandens berättelse var konsekvent och relativt detaljerad, och att den fick starkt stöd av vittnesuppgifter. Det framkom dock att den lägenhet där vissa händelser skulle ha inträffat inte hade undersökts eller ens identifierats, vilket var en brist i utredningen. För att fälla den andre tilltalade krävdes därför att identifikationen var ställd bortom rimligt tvivel, och där fann hovrätten att bevisningen inte räckte. För den tilltalade som denna artikel avser gjorde hovrätten däremot ingen annan bedömning än tingsrätten i skuldfrågan och rubriceringen.

Hovrätten prövade också en annan åtalspunkt, misshandel den 31 maj 2018, och kom där till annan slutsats än tingsrätten. Den tilltalade frikändes eftersom hovrätten ansåg att åklagaren inte visat att invändningen om nödvärn var obefogad. Detta påverkade dock inte bedömningen av våldtäktsåtalspunkterna.

Domslut och påföljd

För den tilltalade som artikeln avser stod hovrätten fast vid tingsrättens fällande dom för våldtäkt mot barn i de åtalspunkter där bevisningen ansågs tillräcklig. Samtidigt ändrades domen så att den andre tilltalade frikändes från åtalet för våldtäkt mot barn i två fall den 22–23 maj 2018, vilket också ledde till att skadeståndsanspråket mot honom ogillades.

I fråga om skadestånd fann hovrätten att målsäganden hade utsatts för en allvarlig kränkning och att hon hade rätt till ersättning. För gärningen den 15 februari 2018 bestämdes ersättningen för kränkning till 100 000 kronor, och hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten när det gällde sveda och värk. För händelserna den 22–23 maj 2018 ansåg hovrätten att den samlade kränkningen mot målsäganden motiverade det belopp som tingsrätten hade dömt ut, medan ersättning för sveda och värk bestämdes till 15 000 kronor. Någon jämkning av skadeståndet ansågs inte aktuell.

Hovrätten prövade även utvisningsfrågan. För den tilltalade som frikändes från våldtäktsåtalet upphävdes utvisningsbeslutet, eftersom förutsättningarna för utvisning då inte längre fanns. För den tilltalade som denna artikel avser gjorde hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten i utvisningsfrågan och beslutet stod därför fast.

När det gäller påföljden för den tilltalade som frikändes från våldtäktsåtalet bestämdes den slutligen till 30 dagsböter om 50 kronor för ringa narkotikabrott, och böterna ansågs helt erlagda. Hovrätten tog också upp att denne hade varit frihetsberövad, men den omständigheten ledde inte till någon annan påföljd än den som bestämdes i domen. För den tilltalade som denna artikel avser framgår av den text som lämnats att hovrätten ansåg att straffvärdet var högre än ett år, men att påföljden på grund av ungdom skulle bestämmas till sluten ungdomsvård i åtta månader i stället för fängelse.