Grov misshandel och knivbrott ledde till sänkt fängelsestraff i hovrätten

Hovrätten har prövat den tilltalades överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grov misshandel, misshandel och grovt brott mot knivlagen. Hovrätten ändrade endast påföljden och bestämde fängelsestraffet till 1 år och 9 månader. I övrigt stod tingsrättens dom fast, inklusive rubriceringarna i skuldfrågan, skadeståndet och beslutet om fortsatt häktning.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde händelser den 4 juli 2026. Enligt tingsrätten dömdes den tilltalade för grovt brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, grov misshandel och misshandel. Hovrätten hade att pröva den tilltalades överklagande, som i första hand gällde att misshandeln skulle bedömas som brott av normalgraden i stället för grov misshandel och att skadeståndet skulle sänkas. I andra hand yrkade han att påföljden skulle mildras.

I hovrätten konstaterades att den tilltalade, efter den första misshandeln, hade gått hem och beväpnat sig med två knivar. Därefter ställde han sig enligt egen uppgift i en korsning och väntade på målsäganden i syfte att skrämma honom. När den tilltalade sedan gick fram mot målsäganden med en svepande knivrörelse träffade kniven målsäganden på bröstkorgens framsida och orsakade en skärskada. Hovrätten delade tingsrättens bedömning att gärningen skulle rubriceras som grov misshandel.

Hovrätten delade också tingsrättens bedömning av övriga gärningar. Den tilltalade dömdes alltså även för grovt brott mot knivlagen. Hovrätten avslog däremot invändningen att knivbrottet skulle ingå i den grova misshandeln. Domstolen ansåg att brottet mot knivlagen hade ett annat skyddsändamål och därför skulle bedömas separat. Tingsrättens dom stod därför fast i fråga om rubriceringarna.

Rättens bedömning och bevisning

I hovrätten åberopades samma bevisning som i tingsrätten i de överklagade delarna. De inspelade videoförhören från tingsrätten spelades upp. Den tilltalade åberopade dessutom filmklipp från målsägandens telefon och ett intyg från arbetsgivare.

Hovrätten fäste vikt vid att gärningen föregåtts av viss planering, eftersom den tilltalade hade gått hem och hämtat två knivar innan han väntade in målsäganden. Domstolen beaktade också att han var avsevärt alkoholpåverkad och upprörd när han gick mot målsäganden med kniven. Hovrätten ansåg att han inte kunde ha haft kontroll över var kniven skulle träffa. Skadan bedömdes i sig som lindrig, men rättsintyget gav stöd för att skadan kunde ha varit nära vitala strukturer. Att skadan inte blev allvarligare ansågs därför, i likhet med tingsrättens bedömning, vara en ren tillfällighet.

Mot den bakgrunden fann hovrätten att den tilltalade hade visat sådan särskild hänsynslöshet och råhet att gärningen klart gick utöver det som ligger i att tillfoga skadan. Därför skulle gärningen bedömas som grov misshandel. Hovrätten ändrade alltså inte skuldfrågan i förhållande till tingsrätten, utan delade dess slutsats.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast när det gällde fängelsestraffets längd. Tingsrätten hade dömt till fängelse i 2 år, medan hovrätten satte ned straffet till 1 år och 9 månader. Hovrätten ansåg att vare sig den grova misshandeln eller det grova knivbrottet översteg straffminimum, men bedömde ändå det sammanvägda straffvärdet till fängelse i 1 år och 9 månader. Den föreslagna behandlingsplanen ansågs inte tillräckligt ingripande, och skyddstillsyn kom därför inte i fråga.

Skadeståndet ändrades inte. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten när det gällde kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk. Den tilltalade hade vitsordat yrkat belopp för utlägg samt beräkningen av ränta. Därför stod skadeståndet fast.

Hovrätten beslutade också att den tilltalade skulle vara kvar i häkte till dess fängelsestraffet får verkställas. Som skäl angavs att det för grov misshandel inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse 1 år och 6 månader och att det inte var uppenbart att det saknades risk för fortsatt brottslighet.

Tingsrättens beslut om beslag skulle fortfarande gälla. Även ersättning till offentligt biträde fastställdes i hovrätten, där staten skulle stå för kostnaden. Hovrätten ändrade inte skadeståndsfrågan.