Brandfarliga och explosiva varor samt försök till allmänfarlig ödeläggelse prövades i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, samt försök till allmänfarlig ödeläggelse. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i de delar som nu var uppe till prövning och ändrar alltså inte utgången för den tilltalade. Den tilltalade döms även i hovrätten för båda brotten, och påföljden samt skadeståndet står fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde i hovrätten ett överklagande av tingsrättens dom. Åklagaren hade i hovrätten justerat gärningsbeskrivningen så att den tilltalade lades till i det första stycket, där det påstods att han tillsammans och i samförstånd med andra under tiden den 6–12 maj 2024 i Finspång och Norrköping, utan föreskrivet tillstånd, hade hanterat en sk termosbomb eller en improviserad explosiv anordning innehållande dynamitsprängämne och en elektrisk tändningsanordning. Åklagaren justerade också gärningsbeskrivningen i ett senare stycke och lade till att en annan medverkande i vart fall hade främjat gärningen med råd och dåd. Åklagaren godtog samtidigt tingsrättens bedömning att det inte var bevisat att samma person hade förmått och instruerat en annan att mot betalning utföra sprängningen på en angiven plats i Norrköping.

I hovrätten var det alltså fråga om två huvudbrott för den tilltalade. För det första gällde det brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, med den angivna gärningstiden den 6–12 maj 2024. För det andra gällde det försök till allmänfarlig ödeläggelse den 12 maj 2024. Hovrätten framhåller att den tilltalade enligt tingsrättens dom också hade dömts för dessa gärningar, och att hovrätten nu prövade överklagandet mot den tidigare domen.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från att bevisningen i de överklagade delarna var densamma som i tingsrätten. Hovrätten hade tagit del av inspelningar av förhör som hållits där.

När det gällde brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten och fann att den tilltalade skulle dömas för grovt brott enligt tingsrättens bedömning.

När det gäller försök till allmänfarlig ödeläggelse instämde hovrätten i tingsrättens bedömning. Hovrätten ansåg det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade i Finspång hade överlämnat den av honom tillverkade bomben till två andra personer för vidare transport. Hovrätten betonade att det måste ha stått klart för honom att det rörde sig om en bomb redo att detoneras och att det vid en detonering fanns en överhängande risk för omfattande och allvarliga skador på människor och egendom. Trots detta överlämnade han bomben, och de andra personerna placerade därefter bomben och försökte detonera den på den angivna platsen i Norrköping. Hovrätten fann därför att han hade medverkat till just den transport som ledde till försöket till allmänfarlig ödeläggelse. Det saknade enligt hovrätten betydelse om han vid överlämnandet inte haft full insikt i exakt var bomben skulle placeras. Han dömdes därför som medgärningsman även för det brottet.

Hovrätten prövade också den andra tilltalades roll i målet, men eftersom artikeln ska fokusera på en tilltalad återges detta endast i den mån det påverkar helhetsbilden. Hovrätten konstaterade att den bevisning som lagts fram starkt talade för att den personen använde ett visst snapchatkonto i samband med förmedling och instruktioner kring sprängningen. För den tilltalade i denna artikel ledde dock bevisningen till att hovrätten höll fast vid tingsrättens skuldbedömning.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut. Det innebär att den tilltalade står kvar som dömd för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, grovt brott, och för försök till allmänfarlig ödeläggelse. Hovrätten ändrar inte brottsrubriceringarna och inte heller utgången i skuldfrågan.

När det gäller påföljden hade tingsrätten bestämt ungdomsövervakning i 11 månader och angett att ungdomsövervakningen skulle anses verkställd till en tid av 70 dagar. Hovrätten gör inte någon annan bedömning än tingsrätten och låter påföljden stå fast. Hovrätten hänvisar även till den tidigare domen och till reglerna om nyupptäckt brottslighet, men kommer fram till att den tidigare ungdomsvården inte ska undanröjas. Hovrätten anger också att den tilltalade hade varit frihetsberövad i detta mål i drygt två månader.

Skadeståndet står också fast. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att skälig ersättning till målsäganden uppgår till 40 000 kronor och att beloppet ska utges solidariskt. Tingsrätten hade dessutom beslutat om avgift till brottsofferfonden, men hovrättens beslut som redovisas här anger inte någon ändring i den delen.

När det gäller beslag ska tingsrättens beslut fortfarande gälla. Hovrätten anger också att staten ska stå för kostnaden i hovrätten för försvararen och att en ersättning om 48 352 kronor ska utgå av staten till ett juridiskt ombud.