Försök till grov misshandel och grovt hot mot tjänsteman fastställs i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom och fastställt domen utan ändringar i skuld- och påföljdsdelen. Den tilltalade döms därför för försök till grov misshandel, grovt hot mot tjänsteman och sex fall av grovt olaga hot. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om rubriceringen av gärningen som avsåg knivangreppet, och fängelsestraffet på tre år och tre månader står fast. Hovrätten beslutade dock att tingsrättens häktningsbeslut efter nöjdförklaringen upphört att gälla den 6 september 2026.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett överklagande där åklagaren i hovrätten yrkade att gärningen under åtalspunkten 1.2 skulle bedömas som försök till mord och att fängelsestraffet i vart fall skulle skärpas. Målsägandebiträdet biträdde åtalet och yrkade, om hovrätten bedömde gärningen som försök till mord, att skadeståndsyrkandet skulle bifallas fullt ut. Den tilltalade motsatte sig ändring.

Hovrätten tog ställning till samma utredning som tingsrätten hade haft och utgick även från de förhör som spelats upp från tingsrätten. Hovrätten slog fast att den tilltalade, i enlighet med den del av tingsrättens dom som inte hade överklagats, skulle dömas för grovt hot mot tjänsteman och sex fall av grovt olaga hot. Vidare skulle den tilltalade, på de av tingsrätten angivna skälen, dömas för gärningen under åtalspunkten 1.2. Frågan i hovrätten gällde därför främst hur denna gärning skulle rubriceras och vilket straff som skulle bestämmas.

Enligt tingsrättens dom rörde det sig om följande brott. Försök till grov misshandel avsåg den 30 juni 2026 och grundades på 3 kap. 6 § första stycket och 11 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2026 samt 23 kap. 1 § brottsbalken. Grovt hot mot tjänsteman avsåg samma dag och grundades på 17 kap. 1 § andra stycket brottsbalken. Sex fall av grovt olaga hot avsåg också den 30 juni 2026 och grundades på 4 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Tingsrätten ansåg dessutom att ett brott enligt lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, grovt brott, den 30 juni 2026 i en kommun, ingick i det grova olaga hotet.

Hovrätten prövade endast den del som hade överklagats. Den instämde i tingsrättens bedömning att gärningen under åtalspunkten 1.2 inte skulle bedömas som försök till mord utan som försök till grov misshandel.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten konstaterade att utredningen inte gav stöd för att den tilltalade handlat med avsikt att döda. Domstolen prövade därefter om det ändå fanns likgiltighetsuppsåt. Hovrätten hänvisade till principer från Högsta domstolen om att knivangrepp mot hals, bröst eller rygg typiskt sett kan vara livsfarliga och att yttre omständigheter måste beaktas vid bedömningen av uppsåt.

Av målsägandenas berättelser ansåg hovrätten det utrett att den tilltalade gjort i vart fall två utfall med kniven. Det första utfallet bedömdes ha varit överraskande och utförts med viss kraft. Hovrätten fann att det låg mycket nära målsägandens hals eller huvud, men att det inte gick att dra säkra slutsatser om exakt träffpunkt. Även om angreppssättet gav visst stöd för att den tilltalade haft uppsåt att döda ansåg hovrätten att det inte räckte för att detta skulle vara styrkt.

Domstolen fäste även vikt vid att den tilltalade inte lämnat några uppgifter om varför han gick till attack och att något motiv inte hade framkommit. Den tilltalades sinnesstämning var upprörd, men situationen inleddes enligt hovrätten med att han krävde pengar, vilket talade emot att det rörde sig om försök till mord. Efter att en målsägande hoppade ner i en pool upphörde angreppet, och den tilltalades fortsatta agerande framstod som irrationellt utan tydligt stöd för åklagarens gärningspåstående. Hovrätten ansåg inte heller att det var utrett att den tilltalade yttrat ett hot om att låta målsägandena leva för nu.

Hovrätten gav dessutom uppgifter som den tilltalade lämnat på sjukhuset begränsat bevisvärde, eftersom situationen uppfattades som förhörsliknande utan att rättigheter hade redovisats för honom. Domstolen beaktade också att han var alkoholpåverkad och att det saknades uppgift om eventuell medicinpåverkan.

Sammantaget fann hovrätten, liksom tingsrätten, att den tilltalade måste ha varit medveten om risken för att målsäganden kunde dö när han gjorde utfall mot hals eller huvud, men att det inte var klarlagt att han varit likgiltig inför denna följd. Därmed stod tingsrättens bedömning fast: gärningen skulle rubriceras som försök till grov misshandel.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut utan ändringar. Påföljden blev därmed fängelse i tre år och tre månader. Hovrätten uttalade att straffvärdet för försöket till grov misshandel var något högre än tingsrätten hade funnit och motsvarade fängelse i två år, men att det sammanlagda straffvärdet ändå motsvarade fängelse i tre år och tre månader. Hovrätten ändrade alltså inte påföljden.

Den tilltalade hade lämnat nöjdförklaring den 6 september 2026, och hovrätten beslutade att tingsrättens häktningsbeslut därefter upphört att gälla samma dag. Beslaget av kniven skulle bestå. Hovrätten fastställde också tingsrättens sekretessbeslut, och samma sekretess skulle gälla även för de uppgifter som lagts fram vid förhandling inom stängda dörrar i hovrätten.

Tingsrätten hade tidigare beslutat om skadestånd till flera målsägande, men hovrättens beslut innebar ingen ändring av detta domslut. I tingsrätten ålades den tilltalade även att betala en avgift till brottsofferfonden om 1 000 kronor. Vad gäller ersättning för försvarare och målsägandebiträde ändrade hovrätten inte heller tingsrättens ansvarsfördelning; staten skulle stå för kostnaderna i hovrätten för biträdet åt målsäganden och för försvaret.