Tingsrätt dömer för skadegörelse och barnfridsbrott

Den tilltalade frikändes från åtalspunkten om misshandel men dömdes för skadegörelse och barnfridsbrott efter ett bråk i en lägenhet den 26 mars 2025. Tingsrätten ansåg att det var bevisat att den tilltalade slet sönder målsägandens tröja, medan det inte var styrkt att han hade dragit henne i håret. Barnet i familjen ansågs ha bevittnat skadegörelsen, vilket ledde till ansvar även för barnfridsbrott.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Enligt domen hade den tilltalade och målsäganden en relation och bodde tillsammans med sin gemensamma son i en lägenhet. På kvällen den 26 mars 2025 började de bråka i bostaden. Målsäganden och barnet lämnade då lägenheten och tog skydd hos en granne innan polisen kom till platsen.

Åtalspunkt 1 avsåg misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade den 26 mars 2025 i en bostad hade dragit målsäganden i håret, vilket skulle ha orsakat smärta och håravfall. Tingsrätten frikände den tilltalade från denna punkt eftersom det inte ansågs vara bevisat att han hade dragit målsäganden i håret på det sätt som påståtts.

Åtalspunkt 2 avsåg skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken. Enligt åtalet hade den tilltalade den 26 mars 2025 i en bostad slitit sönder målsägandens tröja så att skador uppstod. Tingsrätten kom fram till att det var bevisat att han hade slitit sönder tröjan och dömde honom för skadegörelse av normalgraden.

Åtalspunkt 3 avsåg barnfridsbrott enligt 4 kap. 3 § första stycket 1 brottsbalken. Åklagaren menade att de brottsliga gärningarna i åtalspunkterna 1 och 2 hade begåtts mot målsäganden den 26 mars 2025 i bostaden och att barnet hade bevittnat händelsen. Tingsrätten fann att det endast var den bevisade skadegörelsen som kunde ligga till grund för bedömningen, och att barnet hade befunnit sig i målsägandens omedelbara närhet när gärningen utfördes. Den tilltalade dömdes därför även för barnfridsbrott.

Rättens bedömning

Tingsrätten fann målsägandens uppgifter tillförlitliga. Domstolen fäste vikt vid att hon under förundersökningen hade berättat klart och sammanhängande om att den tilltalade slet sönder hennes tröja och drog henne i håret, samt att detta gjorde ont. Även om hon inte ville berätta om de åtalade gärningarna vid huvudförhandlingen ansåg tingsrätten att hennes tidigare uppgifter tillsammans med övrig bevisning var trovärdiga.

Flera vittnen gav stöd för uppgifterna om skadegörelsen. Två grannar uppgav att de hörde skrik i trapphuset och såg målsäganden lämna lägenheten med trasig tröja. Ett polisvittne berättade att den tilltalade var ensam i bostaden när polisen kom och att målsägandens överdel såg trasig ut. Barnets videoförhör gav enligt tingsrätten visst stöd för målsägandens berättelse, även om uppgifterna bedömdes med försiktighet eftersom barnet var sex år gammalt vid förhöret.

När det gällde misshandelsåtalet ansåg tingsrätten att det saknades tillräcklig stödbevisning för att det skulle vara bevisat att den tilltalade hade dragit målsäganden i håret. Han frikändes därför från den punkten. För skadegörelsen ansåg domstolen däremot att bevisningen räckte för att styrka att den tilltalade uppsåtligen hade slitit sönder målsägandens tröja. Hans invändning om nödvärn avvisades som obefogad.

Vid bedömningen av barnfridsbrottet konstaterade tingsrätten att barnet inte uttryckligen hade berättat om skadegörelsen i förhöret, men att gärningen hade ägt rum när barnet befann sig mycket nära målsäganden. Domstolen ansåg därför att barnet hade bevittnat gärningen på det sätt som krävs för ansvar enligt bestämmelsen. Det bedömdes också vara bevisat att den tilltalade hade uppsåt till att barnet skulle bevittna händelsen.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes för skadegörelse och barnfridsbrott, men frikändes från misshandel. Påföljden bestämdes till villkorlig dom förenad med 50 dagsböter om 50 kronor, alltså totalt 2 500 kronor.

Tingsrätten beslutade också att den tilltalade ska betala skadestånd till målsäganden med 10 000 kronor jämte ränta från den 26 mars 2025 enligt räntelagen. Dessutom ska han betala 1 000 kronor till brottsofferfonden.

Rätten fann vidare att kostnaderna för försvarare, målsägandebiträde och särskild företrädare var skäliga och att staten skulle stå för dessa kostnader.