Hovrätten dömer för olovlig körning och låter tidigare ungdomstjänst omfatta även det nya brottet

Dold domstol har i ett överklagande prövat frågan om den tilltalade skulle dömas för olovlig körning. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och fann att den tilltalade gjort sig skyldig till olovlig körning. Påföljden ändrades inte i sak, utan hovrätten beslutade att en tidigare utdömd ungdomstjänst även ska avse den aktuella brottsligheten.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde olovlig körning. Åklagaren yrkade i hovrätten att den tilltalade skulle dömas för olovlig körning och att påföljden skulle bestämmas till böter eller att en tidigare utdömd påföljd skulle omfatta även den nya brottsligheten. Den tilltalade motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Av utredningen framgår att den tilltalade enligt åklagaren hade kört ett fordon som vid tillfället var registrerat som en A-traktor, men som på grund av olika brister inte längre skulle anses uppfylla kraven för att vara en A-traktor utan i stället skulle bedömas som personbil. De omständigheter som åberopades var att hastighetsregulatorn enkelt kunde sättas ur spel, att en vägg mellan fram- och baksäte saknades, att bakdörrarna med enkla åtgärder kunde öppnas och att en barlastlåda saknades.

Hovrätten tog upp samma brott som i tingsrätten och prövade överklagandet utifrån den tidigare domen. Den tilltalade dömdes i hovrätten för olovlig körning enligt 3 § första stycket första meningen lagen om straff för vissa trafikbrott. Det framgår att hovrätten tillämpade 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken samt 34 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket brottsbalken när den tidigare påföljden lät omfatta även den nu aktuella brottsligheten.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att det var utrett att den tilltalade körde fordonet på tid och plats som åklagaren påstått och att han inte hade behörighet att köra personbil. Domstolen konstaterade att ett fordon som är registrerat som A-traktor måste uppfylla vissa krav, bland annat om högsta konstruktiva hastighet, ombyggnad och i vissa fall barlastflak. Hovrätten ansåg att dessa krav är hänförliga till trafiksäkerhet och därför utgör grundläggande villkor för att fordonet inte ska anses vara en personbil.

Genom utredningen ansåg hovrätten det styrkt att fordonets hastighetsregulator enkelt kunde sättas ur spel och att både trävägg och barlastlåda saknades. Eftersom träväggen saknades gick det enligt hovrätten relativt enkelt att både sitta i baksätet och öppna bakdörrarna. Fordonet bedömdes därför inte längre vara en A-traktor utan en personbil.

Hovrätten fäste också vikt vid den tilltalades egna uppgifter. Han hade berättat att han märkte att barlastlådan var borta men ändå valde att köra bilen och att han själv tog bort träväggen. Hovrätten ansåg att detta visade att han var väl medveten om att fordonet manipulerats och inte längre motsvarade vad som var registrerat. Domstolen fann att han måste ha insett att det fanns en risk att han inte var behörig att köra fordonet och att han förhållit sig likgiltig inför den frågan. Redan av detta skäl ansågs han skyldig till olovlig körning.

Hovrätten lade också vikt vid uppgifterna om att den tilltalade redan vid köpet kände till funktionen som gjorde att hastighetsregulatorn kunde sättas ur spel. Vittnet från polisen uppgav dessutom att han sett den tilltalade köra bilen för fort. Hovrätten ansåg att detta ytterligare talade för att den tilltalade känt till att fordonet fortfarande enkelt kunde manipuleras och därför skulle bedömas som personbil. Sammantaget ansåg hovrätten att uppsåt var bevisat även i denna del.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde den tilltalade för olovlig körning. I påföljdsdelen gjorde hovrätten bedömningen att den tilltalade efter tingsrättens dom hade dömts för misshandel till ungdomstjänst och att den nu aktuella olovliga körningen var utan nämnvärd betydelse för påföljden jämfört med misshandelsbrottet. Därför beslutade hovrätten att den tidigare utdömda ungdomstjänsten skulle avse även den aktuella brottsligheten.

Hovrätten beslutade också att den tilltalade ska betala en avgift till brottsofferfonden på 1 000 kronor. Vidare tillerkändes försvararen ersättning av staten med 7 524 kronor, och staten ska stå för den kostnaden.

Det anges inte i materialet att den tilltalade varit häktad i målet. Det framgår inte heller att hovrätten beslutat om något kontaktförbud eller skadestånd i den aktuella delen.