Olaga frihetsberövanden under flera år ledde till fängelse

Dold domstol har prövat ett överklagande av Dold domstols dom i ett mål om olaga frihetsberövande, vållande till annans död, grovt brott, och framkallande av fara för annan. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om olaga frihetsberövandet genom att döma den tilltalade för fler tillfällen under en längre tidsperiod. I övrigt stod tingsrättens dom fast, och fängelsestraffet på sex år bestämdes oförändrat. Den tilltalade ska vara fortsatt häktad till dess att straffet får verkställas.

Om händelsen och åtalet

Åklagarna gjorde i hovrätten gällande att den tilltalade under perioden den 21 oktober 2022 till den 7 februari 2026 hade berövat sin dotter friheten genom att stänga in henne på hennes rum och/eller i bostaden på en adress i Göteborg. Åklagarna justerade gärningsbeskrivningen och anförde att detta skedde vid upprepade tillfällen mellan den 21 oktober 2022 och den 21 augusti 2025, och vid i vart fall 42 tillfällen mellan den 22 augusti 2025 och den 7 februari 2026.

Åklagarna preciserade vidare att de gjorde gällande olaga frihetsberövande varje gång den tilltalade stängde in dottern med en barngrind till dotterns rum, oavsett om den tilltalade själv stannade kvar i bostaden. De gjorde också gällande att det under perioden från och med den 22 augusti 2025 förekom ytterligare olaga frihetsberövanden i samband med att den tilltalade lämnade bostaden och övernattade hos en man, samtidigt som dottern var ensam hemma. För den tidigare delen av perioden påstod åklagarna att sådana brott, utöver vissa specifika datum, också hade begåtts vid flera närmare angivna tillfällen.

Hovrätten redovisade att målet rörde ett överklagande av tingsrättens dom och att den tilltalade yrkade att åtalet skulle ogillas, eller att straffet i andra hand skulle lindras. Åklagarna yrkade att hovrätten skulle döma för olaga frihetsberövanden under hela den angivna perioden och skärpa fängelsestraffet. En målsägandens närstående anslöt sig till åklagarnas inställning och yrkade även att den tilltalade skulle dömas särskilt för framkallande av fara för annan.

Hovrätten prövade först den tidigare delen av perioden, den 21 oktober 2022 till den 21 augusti 2025, och därefter den senare delen, den 22 augusti 2025 till den 7 februari 2026. Domstolen konstaterade att vissa av de påstådda händelserna inte var styrkta, medan andra var bevisade och utgjorde olaga frihetsberövanden.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av i huvudsak samma utredning som tingsrätten. Förhören från tingsrätten spelades upp, ett tidigare förhör återgavs i tingsrättens dom, och hovrätten hade även ny skriftlig bevisning. Dessutom hördes ett nytt vittne, och kompletterande förhör hölls med den tilltalade och ett vittne. Hovrätten tog också del av en inspelning från ett polisförhör med ett ytterligare vittne.

Domstolen betonade att en vårdnadshavare normalt har rätt och skyldighet att begränsa ett barns rörelsefrihet, men att en sådan inskränkning måste vara klart godtagbar. Om ett barn lämnas helt ensamt i bostaden under mer än en helt kort tid, eller spärras in på ett sätt som innebär att barnet överges, kan detta utgöra olaga frihetsberövande.

När det gällde specifika datum under den tidigare perioden fann hovrätten att det var visat att den tilltalade den 22–23 oktober 2022 hade stängt in dottern ensam i bostaden, och att detta utgjorde olaga frihetsberövande. Hovrätten fann också att ett olaga frihetsberövande var visat den 7 september 2024, då den tilltalade befann sig på annan ort medan dottern var ensam i bostaden bakom en stängd barngrind, samt den 6 januari 2025, när den tilltalade var på sin arbetsplats och dottern samtidigt var instängd i bostaden. Detsamma gällde den 15 maj 2025 och den 30 juli 2025, då utredningen visade att dottern lämnats ensam i bostaden under förhållanden som inte var godtagbara.

För flera andra angivna datum fann hovrätten att åklagarna inte hade styrkt att olaga frihetsberövande förekommit. Det gällde bland annat vissa tillfällen i april och maj 2023, ett tillfälle i juni 2024 samt flera dagar i september 2024 där utredningen inte var tillräcklig för att konstatera att dottern varit ensam eller att instängningen varit straffbar. Detsamma gällde flera datum under 2025 där det inte var visat var dottern befunnit sig eller att hon varit ensam hemma.

Samtidigt ansåg hovrätten att den samlade utredningen, inklusive uppgifter från flera vittnen, starkt talade för att den tilltalade under den tidigare perioden hade stängt in dottern ensam i bostaden vid upprepade tillfällen, även utöver de fem specifika tillfällen som kunde fastställas närmare. Antalet sådana ytterligare tillfällen angavs inte exakt, men hovrätten slog fast att de var fler än fem och att varje tillfälle utgjorde ett särskilt brott.

För den senare perioden, den 22 augusti 2025 till den 7 februari 2026, fann hovrätten att utredningen gav ett entydigt stöd för att den tilltalade vid 41 tillfällen övernattade hos en man och att dottern inte följde med. Eftersom det saknades uppgifter om att någon annan passade dottern under dessa nätter ansåg hovrätten att den tilltalade praktiskt taget säkert hade lämnat dottern ensam i bostaden. Även under denna delperiod ansågs ett visst dagtida tillfälle vara styrkt där dottern lämnats ensam hemma när den tilltalade var på arbetsplatsen.

Däremot godtog hovrätten inte åklagarnas påstående om att olaga frihetsberövanden också kunde läggas den tilltalade till last under dagtid i samband med vissa arbetsdagar och besök hos mannen. Underlaget ansågs för knapphändigt, bland annat eftersom det i vissa fall inte var visat att den tilltalade faktiskt arbetade på plats och eftersom barnpassning ibland kunde ha skett av morföräldrarna.

Hovrätten fann att den tilltalade hade uppsåt till både handlandet och att det inte fanns rätt att agera på det sätt som skett. Det ansågs uteslutet att hon trodde att hon som vårdnadshavare hade rätt att lämna dottern ensam på det sätt som prövades.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken. Domen innebar att hon fälldes för fler än 47 tillfällen under perioden den 22 oktober 2022 till den 7 februari 2026. Hovrätten förtydligade samtidigt att framkallande av fara för annan vid 41 tillfällen under perioden den 22 augusti 2025 till den 31 januari 2026 konsumerades av de samtidiga olaga frihetsberövandena. I den delen ändrade hovrätten inte tingsrättens bedömning.

Hovrätten delade också tingsrättens slutsats att den tilltalade skulle dömas för vållande till annans död, grovt brott, med den av tingsrätten angivna händelsedagen. I den delen ändrades alltså inte tingsrättens dom.

När det gällde påföljden konstaterade hovrätten att den tilltalade dömdes för mer omfattande brottslighet än i tingsrätten, men att straffvärdet ändå motsvarade det fängelsestraff som tingsrätten hade bestämt. Hovrätten ändrade därför inte påföljden. Fängelsestraffet blev alltså kvar på sex år.

Hovrätten beslutade att den tilltalade skulle vara fortsatt häktad till dess att fängelsestraffet får verkställas. Domstolen bedömde att det fanns risk för att hon annars skulle undandra sig straffet. Den tilltalades psykiska mående ansågs inte i sig motivera att hon skulle släppas fri.

Hovrätten fastställde också att sekretess fortsatt skulle gälla för vissa uppgifter. Staten ska stå för kostnaderna för försvararen och målsägandebiträdet. Den tilltalade förpliktades inte i hovrätten att betala någon ny brottsofferfondsavgift i den text som lämnats här, men tingsrätten hade tidigare beslutat om en sådan avgift.