Ett avgörande om preskriptionsavbrott

Gäldenären invände mot verkställigheten och gjorde gällande att skulden var preskriberad. Borgenären menade att preskriptionsavbrott hade skett genom att flera kravbrev hade skickats till gäldenärens folkbokföringsadress, dvs. hans bostadsadress. Gäldenären anförde att han hade haft en särskild postadress registrerad som posten borde ha skickats till i stället.

Kronofogden och tingsrätten ansåg att gäldenären måste bevaka folkbokföringsadressen avseende bostaden trots att en särskild postadress fanns registrerad och avslog invändningen. Hovrätten hade motsatt uppfattning och kom fram till att skulden var preskriberad.

Enligt rättspraxis anses preskriptionsavbrott i normalfallet ha skett om borgenären har skickat minst två kravbrev till gäldenärens folkbokföringsadress. Det gäller även om gäldenären inte har bott på adressen under aktuell period eftersom det ändå är på den adressen som gäldenären har anledning att bevaka sin post.

Den som under minst sex månader vill få sin post levererad till en annan adress än bostadsadressen enligt folkbokföringen ska enligt folkbokföringslagen anmäla en särskild postadress. Skyldigheten att göra en sådan anmälan är straffsanktionerad. Regeln har tillkommit eftersom det ansågs angeläget att korrekta postadresser fanns registrerade. Särskild postadress kan användas i många olika situationer, bl.a. av den som önskar att någon annan ska ta hand om posten. 

Högsta domstolen konstaterar att en särskild postadress ersätter folkbokföringsadressen såvitt gäller vart post ska skickas. När en särskild postadress har registrerats i folkbokföringen är det därför där som personen har skäl att bevaka sin post. En borgenär som skickar ett kravbrev till gäldenärens folkbokföringsadress, när denne har en särskild postadress, kan alltså inte räkna med att brevet kommer gäldenären till handa utan behöver styrka att brevet faktiskt tagits emot av gäldenären. 

I det aktuella målet hade kravbrev endast skickats till gäldenärens bostadsadress enligt folkbokföringen och det var inte styrkt att breven faktiskt tagits emot av gäldenären. Det hade skett under så lång tidsperiod att fordringen var preskriberad. Högsta domstolen avslår därför borgenärens överklagande.