Grov misshandel och penningtvätt ledde till fängelse

Dold domstol har prövat en överklagad dom i ett mål om grov misshandel, penningtvättsbrott, stöld, ringa narkotikabrott och utvisning. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut utan några ändringar. Den tilltalade ska därför dömas enligt tingsrättens avgörande och ska vara häktad till dess fängelsestraffet får verkställas.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde först och främst en våldshändelse som inträffade den 20 mars 2026. Enligt hovrätten hade det strax före den åtalade händelsen varit ett bråk mellan den tilltalade och målsäganden, men att bråket var avslutat när den tilltalade tillsammans med en medtilltalad, efter att först ha gått från platsen, vände tillbaka och utsatte målsäganden för våld. Hovrätten fann att målsäganden hade utsatts för det våld som beskrivits i gärningsbeskrivningen och att skadorna och följderna stämde med åklagarens påståenden. Hovrätten ansåg dock att det inte var utrett vem av de två gärningspersonerna som skar målsäganden i ansiktet respektive högg honom i armen med en sax. Trots detta bedömdes båda ha handlat uppsåtligen och tillsammans i samförstånd, och ingen av dem ansågs ha medverkat i mindre mån.

Åtalet för denna händelse avsåg grov misshandel och hovrätten fann att gärningen var styrkt och att den skulle bedömas som grov misshandel. Tingsrätten hade kommit till samma slutsats, och hovrätten gjorde alltså ingen ändring i skuldfrågan.

Målet omfattade också tre åtal för penningtvättsbrott som gällde den tilltalade. Hovrätten konstaterade att tre målsägande hade vilseletts att betala pengar till den tilltalades bankkonton och att dessa pengar därefter hade omsatts på olika sätt för att dölja att de härrörde från brottslig verksamhet. Därmed bedömde hovrätten att det objektivt sett rörde sig om tre fall av penningtvättsbrott. Hovrätten ansåg vidare att den tilltalades förklaring om att hon endast lånat ut telefon, konton och bank-ID framstod som vag och osannolik. Hovrätten fäste vikt vid bland annat transaktioner på kontot, försäljning av guldtackor och att en aktuell annons varit utlagd i den tilltalades namn. Åtalen för penningtvättsbrott bedömdes därför som styrkta.

Hovrätten noterade också att det i tingsrättens domslut ingick andra brott som inte hade överklagats i den del som hovrätten prövade, och att den tilltalade enligt tingsrättens dom även dömts för stöld och ringa narkotikabrott. Hovrätten konstaterade att dessa delar stod fast.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av samma utredning som tingsrätten och spelade upp tingsrättens förhör. Hovrätten delade i stora delar tingsrättens värdering av bevisningen i misshandelsdelen. Domstolen fann det styrkt att den tilltalade och den medtilltalade hade agerat tillsammans och i samförstånd, och att invändningen om nödvärn var motbevisad eftersom våldet kom efter att det tidigare bråket redan hade avslutats.

När det gäller penningtvättsbrotten gjorde hovrätten en tydlig bevisvärdering mot den tilltalades uppgifter. Rätten ansåg att berättelsen inte höll för en närmare granskning och att omständigheterna visade att den tilltalade haft full insikt om att det rörde sig om brottsliga pengar. Det ledde till att hovrätten godtog åtalet fullt ut i den delen.

I misshandelsdelen höll hovrätten med tingsrätten om att gärningen var att bedöma som grov misshandel. Hovrätten uttryckte dessutom att den inte ansåg det utrett exakt vem som hade utfört de olika kniv- eller saxliknande momenten, men detta ändrade inte ansvarsfördelningen eftersom båda ansågs ha deltagit gemensamt.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut i sin helhet. Det innebar att den tilltalade dömdes för grov misshandel den 20 mars 2026. Hovrätten fastställde också de delar som gällde penningtvättsbrotten samt de delar av tingsrättens dom som inte hade överklagats, där den tilltalade enligt tingsrätten även dömts för stöld och ringa narkotikabrott.

Påföljden blev fängelse i ett år och tio månader för den tilltalade. Hovrätten gjorde bedömningen att straffvärdet för den samlade brottsligheten var något lägre än tingsrättens bedömning, men att det ändå motsvarade fängelse i ett år och tio månader. Hovrätten ansåg att brottslighetens straffvärde, art och återfall i brott med styrka talade för fängelse och att skyddstillsyn med behandlingsplan inte var tillräckligt ingripande.

Hovrätten fastställde också att den tilltalade skulle betala skadestånd enligt tingsrättens dom och att kränkningsersättningen till målsäganden inte skulle sättas ned. Domstolen ansåg inte att målsägandens agerande hade inneburit ett sådant medvetet risktagande att ersättningen skulle påverkas.

När det gäller frihetsberövandet konstaterade hovrätten att den tilltalade hade varit frihetsberövad i målet under närmare tre månader. Hovrätten beslutade att den tilltalade ska vara häktad till dess fängelsestraffet får verkställas.

I tingsrätten hade den tilltalade även utvisats ur Sverige och förbjudits att återvända under åtta år, men hovrätten stod fast vid tingsrättens bedömning även i utvisningsfrågan. Hovrätten konstaterade att den lagstiftning som gällde när brottsligheten begicks skulle tillämpas och att utvisningsbeslutet därför skulle bestå.