Rån och grovt olaga hot ändras i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om rån, olovligt förfogande och försök till utpressning. Hovrätten fastställde i huvudsak tingsrättens skuldfråga och påföljdsbedömning, men ändrade domen på så sätt att den tilltalade även döms för grovt olaga hot den 31 januari 2026. I övrigt stod tingsrättens dom fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde den tilltalades ansvar för rån, olovligt förfogande och försök till utpressning. Enligt hovrätten hade parterna lagt fram samma bevisning som i tingsrätten. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade skulle dömas för rån och grovt olaga hot i brottskonkurrens, medan tingsrätten hade bedömt att det grova olaga hotet ingick i rånet.

Tingsrätten dömde den tilltalade för rån den 31 januari 2026, olovligt förfogande under perioden 1–5 januari 2026 och försök till utpressning den 4 januari 2026. I tingsrätten bedömdes grovt olaga hot den 31 januari 2026 som en del av rånet. Hovrätten gjorde en annan bedömning av detta och fann att hotet skulle rubriceras som ett självständigt brott, grovt olaga hot, i brottskonkurrens med rånet.

Hovrätten godtog alltså tingsrättens bedömning i övrigt och ändrade inte övriga brottsrubriceringar. Den tilltalade dömdes därför för rån den 31 januari 2026, olovligt förfogande den 1–5 januari 2026, försök till utpressning den 4 januari 2026 och grovt olaga hot den 31 januari 2026.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från samma bevisning som tingsrätten. Domstolen ansåg, i likhet med tingsrätten, att den tilltalade hade begått de åtalade gärningarna. Den centrala frågan i hovrätten var om agerandet den 31 januari 2026 skulle ses som en eller flera brottsenheter och om grovt olaga hot skulle ingå i rånet eller dömas separat.

Hovrätten konstaterade att det inte finns några generella regler för vad som utgör en brottsenhet och att bedömningen beror på brottstyp, tidsmässigt och rumsligt samband, antalet angreppsobjekt och skyddsintresset. Domstolen framhöll också att om ett förfarande uppfyller rekvisiten för flera brott finns en presumtion för brottskonkurrens, om det inte finns skäl att låta ett brott ingå i ett annat.

Till skillnad från tingsrätten ansåg hovrätten att hot riktade mot två målsägande innebar två brottsenheter, även om hoten uttalats i samma sammanhang. Hovrätten bedömde vidare att den tilltalades agerande uppfyllde rekvisiten för både rån och olaga hot. Hotet mot den ena målsäganden ansågs inte vara så nära förbundet med eller underordnat rånet mot den andra målsäganden att det borde anses medbestraffat i rånet. Hovrätten fann därför att det fanns skäl att döma för rån och grovt olaga hot i brottskonkurrens.

Att hotet skulle bedömas som grovt olaga hot motiverades med att det påtagligt förstärktes genom att den tilltalade visat upp ett pistolliknande föremål.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast genom att den tilltalade också dömdes för grovt olaga hot den 31 januari 2026. I övrigt ändrades inte tingsrättens dom.

Hovrätten uttalade uttryckligen att den inte gjorde någon annan bedömning än tingsrätten när det gäller påföljdsval, straffmätning eller skadestånd. Det innebär att tingsrättens påföljd stod fast. Tingsrätten hade dömt till ungdomsövervakning i 9 månader och angett att ungdomsövervakningen skulle anses verkställd till en tid av 62 dagar.

När det gäller skadestånd ändrade hovrätten inte tingsrättens bedömning. Tingsrätten hade förpliktat den tilltalade att betala skadestånd till flera målsägande, bland annat för självrisk och kränkning. Hovrätten berörde inte dessa belopp som en ändring i sak.

Hovrätten tog även upp ersättning till målsägandebiträde och beslutade att en viss ersättning skulle utgå av staten. Av hovrättens beslut framgår också att kostnaden för det tidigare målsägandebiträdet skulle stanna på staten. Någon uppgift om häktning finns inte i materialet.