Rån, utpressning och misshandel prövades i hovrätten

Hovrätten prövade ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om försök till utpressning, utpressning, rån och misshandel. För den tilltalade ändrade hovrätten tingsrättens dom på flera punkter. Påföljden bestämdes till ungdomstjänst i 120 timmar, skadestånden sänktes och vissa medtilltalade friades från ansvar för utpressning. I övrigt stod tingsrättens fällande bedömning fast för den tilltalade.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde händelser som enligt åtalet hade samband med två målsägande. Den första delen avsåg en serie gärningar mot en målsägande där de tilltalade enligt åklagaren först utsatt honom för hot och misshandel för att få honom att skaffa fram pengar eller kläder, därefter tvingat honom att lämna ifrån sig en spelkonsol och sedan tagit ett halsband från honom. Den andra delen avsåg misshandel av en annan målsägande.

I hovrätten var det den tilltalade som ensam överklagade i den del som rörde hans ansvar och skadestånd, medan åklagaren och målsägandena motsatte sig ändring. Hovrätten utgick från i huvudsak samma utredning som i tingsrätten.

Hovrätten fann att den tilltalade skulle dömas för försök till utpressning, utpressning, rån och misshandel.

För försök till utpressning avsåg åtalet händelser den 25 augusti 2013 till den 11 september 2013. Enligt hovrätten hade den tilltalade tillsammans och i samförstånd med andra hotat och misshandlat målsäganden för att få honom att skaffa fram kläder eller pengar, och de hade åtminstone gett honom en örfil var.

För utpressning avsåg åtalet samma tidsperiod. Hovrätten fann att den tilltalade hade tilldelat målsäganden ett slag i ansiktet och på det sättet förmått honom att via en annan person lämna över en spelkonsol. Den tilltalade dömdes för utpressning, medan hovrätten ogillade åtalet för två medtilltalade i den delen.

För rån avsåg åtalet samma tidsperiod. Hovrätten fann att målsäganden tvingats att överlämna sitt halsband genom hot om död eller skada och genom att han utsatts för våld. Rubriceringen bestämdes till rån.

För misshandel avsåg åtalet en händelse den 13 december 2013. Hovrätten fann styrkt att den tilltalade hade misshandlat den andra målsäganden och att gärningen var fullt ut bevisad.

Jämfört med tingsrätten innebar hovrättens dom att medtilltalade friades från ansvar för utpressning i den del som inte ansågs styrkt. För den tilltalade stod dock fällandet i sak fast.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten redovisade att bevisningen i allt väsentligt var densamma som i tingsrätten. Målsägandens uppgifter i den första delen hade inte lämnats i förhör i rätten utan genom uppspelning av polisförhör, vilket hovrätten därför bedömde med försiktighet. Trots vissa brister i berättelsens struktur ansåg hovrätten att målsägandens uppgifter var trovärdiga eftersom de var detaljerade, återkom på flera centrala punkter och fick stöd av andra personer i målet.

När det gällde försök till utpressning fann hovrätten att målsägandens berättelse stöddes av andra uppgifter om att han gråtande sprang till skolan, hade rodnad på kinden och blödde från örat. Den samlade utredningen ansågs visa att de tilltalade tillsammans hade hotat och misshandlat honom för att tvinga fram pengar eller kläder.

I frågan om utpressning fann hovrätten att målsägandens uppgifter fick stöd av annan utredning och att det var styrkt att den tilltalade genom våld förmått honom att lämna över spelkonsolen. Däremot ansågs det inte tillräckligt bevisat att de andra två tilltalade hade medverkat på ett sätt som gjorde dem till gärningsmän i just den delen. Hovrätten underströk att vissa omständigheter kunde tyda på medverkan, men att bevisningen inte nådde upp till kravet för fällande dom mot dem för utpressning.

Vid rånet ansåg hovrätten att målsägandens berättelse fick stöd av annan muntlig bevisning. Domstolen fann att halsbandet hade lämnats över under hot och våld och att den tilltalade och två andra hade agerat tillsammans och i samförstånd. Hovrätten höll därför fast vid rån som rubricering.

När det gällde misshandeln av den andra målsäganden ansåg hovrätten att denne framstod som trovärdig. Hans utpekande av den tilltalade fick stöd av annan bevisning, bland annat iakttagelser från vittnen och medicinsk utredning samt fotografier. Hovrätten fann att det var ställt utom rimligt tvivel att det var den tilltalade som hade utfört misshandeln och att skadorna stämde med åtalet.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för försök till utpressning, utpressning, rån och misshandel. Brottslighetens samlade straffvärde bedömdes motsvara omkring ett år och nio månaders fängelse för en vuxen person. Trots detta ansåg hovrätten, liksom tingsrätten, att ungdomstjänst var den lämpligaste påföljden. Hovrätten sänkte dock antalet timmar från 140 till 120.

När det gäller skadestånd sänkte hovrätten ersättningen till den första målsäganden. För flera gärningar mot samma målsägande skulle kränkningsersättningen bestämmas samlat, och hovrätten satte den till 18 000 kronor för den tilltalade. Hovrätten fann också att ersättning för spelkonsolen och halsbandet skulle utgå, och att den tilltalade skulle betala 21 200 kronor till den första målsäganden, varav 16 000 kronor skulle vara solidariskt med två medtilltalade.

För den andra målsäganden bestämdes skadeståndet till 12 520 kronor. Hovrätten angav att kränkningsersättningen för denna del skäligen uppgick till 10 000 kronor, vilket var något lägre än tingsrättens bedömning. I övrigt gjorde hovrätten ingen annan ändring i skadeståndsfrågan för den delen.

Hovrätten upplyste också att staten skulle svara för kostnaderna i hovrätten för målsägandebiträdena och försvararen. Någon ändring av beslut om häktning eller häktningstid framgår inte av materialet.