Frikännande i hovrätten efter åtal om synnerligen grov misshandel och vållande till annans död

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens fällande dom i ett mål om synnerligen grov misshandel och grovt vållande till annans död. Hovrätten frikände den tilltalade från båda åtalen och avslog målsägandenas skadeståndsyrkanden. Därmed ändrades tingsrättens dom, som hade lett till fällande dom och fängelsestraff.

Om händelsen och åtalet

Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade någon gång mellan den 16 januari 2024 och den 2 februari 2024 på okänt sätt hade utövat trubbigt våld mot målsägandens kropp. Enligt åtalet hade detta våld orsakat multipla frakturer, hudavskrapningar och blåmärken, och genom sitt handlande hade den tilltalade också orsakat målsägandens död.

Hovrätten konstaterade att brottstiden i praktiken omfattade tiden från det att målsäganden skrevs ut från akutmottagningen i mitten av januari 2024 till återinläggningen den 2 februari 2024, alltså drygt två veckor. Det var utrett att det under den perioden uppkommit ett stort antal revbensfrakturer, en fraktur i bröstbenet, blåmärken och hudavskrapningar.

Tingsrätten hade dömt den tilltalade för synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, med brottstiden 2024-01-16 till 2024-02-02 för misshandeln och 2024-01-16 till 2024-02-11 för dödandet. Hovrätten frikände helt från dessa åtalspunkter och ändrade därmed tingsrättens dom.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av i huvudsak samma utredning som tingsrätten, men den tilltalade åberopade också ny skriftlig bevisning i form av ett sakkunnigutlåtande om osteoporos och frakturbenägenhet. Hovrätten utgick från att målsäganden led av benskörhet, eftersom det fanns stöd för det i utredningen och eftersom även åklagaren godtog detta.

Domstolen utgick också från att de händelser som den tilltalade berättat om faktiskt hade inträffat, bland annat ett fall från stående, ett fall från toalettstol, en kraftig inbromsning i bil där bältet suttit fel samt ett fall från sängen. Hovrätten fann att dessa uppgifter inte kunde lämnas utan avseende.

De rättsmedicinska utlåtandena vägdes därefter mot varandra. Rättsläkarna hade uttalat att skadorna sammantaget var alltför omfattande och utbredda för att kunna förklaras enbart av de händelser som den tilltalade beskrivit, även om målsäganden led av benskörhet. Försvaret hade å sin sida åberopat medicinsk sakkunskap som visade att en person med betydande skelettskörhet kan få frakturer även vid förhållandevis lindriga händelser.

Hovrätten betonade att det inte fanns någon direkt bevisning som kopplade den tilltalade till ett våldshandlande under brottstiden, exempelvis genom vittnen som sett eller hört misshandel. Domstolen hänvisade också till att en fällande dom måste vila på att det finns mycket starka vetenskapliga belägg och att andra rimliga förklaringar i praktiken är uteslutna. Hovrätten ansåg att obduktionsutlåtandet lämnade vissa oklarheter om hur starkt slutsatsen byggde på en sådan vetenskaplig grund.

Även om skadorna enligt hovrätten kunde framstå som svårförklarliga utifrån den tilltalades berättelse, kunde domstolen inte bortse från att det fanns andra tänkbara förklaringar. Hovrätten framhöll särskilt att det inte kunde uteslutas att målsäganden hade drabbats av ytterligare falltrauman eller andra olyckshändelser under den aktuella perioden. Eftersom sådana alternativa förklaringar inte kunde uteslutas var det inte styrkt utom rimligt tvivel att den tilltalade hade begått de påstådda gärningarna.

Domslut och påföljd

Hovrätten frikände den tilltalade från åtalet för synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Målsägandenas skadeståndsyrkanden avslogs. Hovrätten befriade också den tilltalade från skyldigheten att betala avgift till brottsofferfonden.

Tingsrätten hade tidigare dömt till fängelse i 4 år och ålagt den tilltalade att betala skadestånd till tre målsägande med 60 000 kronor vardera jämte ränta från den 11 februari 2024. Den domen stod alltså inte fast i hovrätten.

Hovrätten noterade att den tilltalade hade varit frihetsberövad mellan den 3 februari 2024 och den 14 februari 2024 samt mellan den 15 maj 2024 och den 16 maj 2024. När det gäller rättegångskostnader avslog hovrätten den tilltalades yrkande om ersättning för kostnader i tingsrätten, men han tillerkändes ersättning av staten för kostnader i hovrätten med 34 000 kronor. Även försvararen fick ersättning av staten för sitt arbete, och denna kostnad skulle stanna på staten.