Grovt bedrägeri och bidragsbrott gav fängelse i två år och sex månader i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande från den tilltalade och ändrat tingsrättens dom. I hovrätten dömdes den tilltalade för 23 bedrägerier, varav nio bedömdes som grova, samt för fyra bidragsbrott, varav två bedömdes som grova. Påföljden bestämdes till fängelse i två år och sex månader. Tingsrättens dom ändrades alltså i fråga om brottsrubriceringar, antal brott och påföljd, men hovrätten lät skadeståndsfrågan stå fast i den del som prövades.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde flera gärningar som enligt åklagaren utgjorde bedrägeribrott och bidragsbrott under en längre period. Hovrätten utgick från samma utredning som tingsrätten och prövade om de åtalade gärningarna skulle bedömas som ett eller flera brott samt om vissa av dem skulle rubriceras som grova.

När det gäller bedrägerierna ansåg hovrätten att gärningarna skulle delas upp i fler brott än tingsrätten hade gjort. Hovrätten bedömde att de gärningar som tingsrätten hade dömt den tilltalade till ansvar för enligt åtalspunkterna 1–4 och 6 i hovrätten skulle rubriceras som grovt bedrägeri medelst olovlig identitetsanvändning och urkundsförfalskning, bedrägeri, eller en kombination av bedrägeri, olovlig identitetsanvändning och urkundsförfalskning, beroende på omständigheterna. Hovrätten angav att detta gällde under perioderna 2020-11-24–2022-04-21, 2021-07-24–2022-04-06 och 2020-11-20–2021-10-12. I stället för den tidigare bedömningen om fem grova bedrägerier kom hovrätten alltså fram till nio grova bedrägerier och totalt 23 bedrägerier.

För åtalspunkten 5 bedömde hovrätten gärningarna som tre fall av bedrägeri under perioden 2022-05-19–2022-06-08, i stället för ett fall som tingsrätten hade funnit.

När det gäller åtalspunkten 7 gjorde hovrätten en annan uppdelning än tingsrätten. De gärningar som prövades där bedömdes i hovrätten som två grova bidragsbrott och två bidragsbrott av normalgraden. Perioden som angavs var 2016-08-19–2021-10-19 samt i den senare delen av bedömningen även från 2019-07-10. Hovrätten fann alltså att det inte var fråga om ett enda grovt bidragsbrott som tingsrätten kommit fram till.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten uttalade att utredningen i allt väsentligt var densamma som i tingsrätten och att den inte gjorde några andra bedömningar än tingsrätten i fråga om att den tilltalade hade begått de åtalade gärningarna. Frågan i hovrätten gällde därför främst hur gärningarna skulle rubriceras och hur många brott som skulle anses föreligga.

Vid bedömningen av bedrägeribrotten redovisade hovrätten principer om brottsenhet och framhöll att bedrägerier kan behöva delas upp beroende på antalet vilseledanden, angreppsobjekt och tidsmässiga samband. Hovrätten ansåg att varje överföring i flera fall skulle ses som en följd av ett särskilt vilseledande och därför som ett separat brott. För automatbedrägerierna ansåg hovrätten som utgångspunkt att varje oriktig uppgift som olovligen påverkat en bankprocess utgjorde ett separat brott. Där flera gärningar skett samma datum kunde de dock utgöra ett och samma brott. Med denna metod kom hovrätten fram till att den tilltalade skulle dömas för det antal bedrägeribrott som framgår av domslutet.

När hovrätten bedömde rubriceringen av bedrägerierna betonades beloppens storlek, att gärningarna utförts genom olovlig användning av andra personers identitetsuppgifter och genom falska handlingar i form av BankID-signeringar. Hovrätten fann att nio bedrägerier var grova. Särskilt de gärningar som riktats mot fysiska personer bedömdes som förslagna och systematiska. Hovrätten nämnde också att vissa gärningar inneburit synnerligen kännbar skada för en av målsägandena. Övriga bedrägerier bedömdes som brott av normalgraden.

För bidragsbrotten utgick hovrätten från att varje periodisk utbetalning som huvudregel utgör ett brott, men att en gemensam plan kan leda till en annan bedömning. Hovrätten ansåg att det var visat att den tilltalade vid början av brottsperioden för varje bidragstyp hade haft en plan att under tid begå upprepade bidragsbrott. Däremot ansåg hovrätten inte att åklagaren hade visat att det redan från början funnits en plan som omfattade samtliga bidragstyper. Därför bedömdes gärningarna som fyra bidragsbrott, varav två var grova.

Hovrätten delade alltså inte tingsrättens uppfattning om hur många brott som förelåg. Däremot fann hovrätten inte skäl att frångå skuldfrågan i sak.

Domslut och påföljd

Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i två år och sex månader. Det var en sänkning jämfört med tingsrättens påföljd om fängelse i tre år. Hovrätten ansåg att det samlade straffvärdet var något lägre än vad tingsrätten hade kommit fram till. Samtidigt betonade hovrätten att det rörde sig om upprepad och likartad brottslighet, vilket gav även övriga brott större genomslag i straffvärdebedömningen. Eftersom straffvärdet var högt ansåg hovrätten att någon annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga.

Hovrätten ändrade inte tingsrättens beslut i skadeståndsdelen. I den information som finns i hovrättsavgörandet anges endast att hovrätten inte gjorde några andra bedömningar än tingsrätten i fråga om de begärda skadestånden. Tingsrättens fullständiga skadeståndsbelopp återges därför inte här som hovrättens slutliga ställningstagande.

Hovrätten beslutade också att det som tingsrätten hade beslutat om beslag skulle fortsätta att gälla. Den tilltalade skulle vara häktad till dess fängelsestraffet får verkställas. Hovrätten hänvisade till risk för att han annars skulle undandra sig straff och fortsätta att begå brott. Hovrätten noterade även att det framgick av utredningen att den tilltalade hade varit frihetsberövad utomlands, men att detta inte hade skett med anledning av misstankar om de brott som prövades i målet.