Frihetsberövande och bilbruk ledde till skyddstillsyn

Den tilltalade döms av Dold domstol för olaga frihetsberövande, egenmäktigt förfarande och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Samtliga brott anses ha begåtts den 8 september 2026. Tingsrätten fann att den tilltalade hade uppsåt och att invändningarna om nödvärn eller nöd inte godtogs. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn med föreskrift om vård genom frivården och provtagning för att visa drogfrihet.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Enligt åtalet berövade den tilltalade målsäganden friheten genom att barrikadera dörren till ett badrum där målsäganden befann sig, genom att ställa möbler och tunga saker framför dörren. Denna gärning rubricerades som olaga frihetsberövande och ska ha skett den 8 september 2026 i Linköpings kommun. Åklagaren gjorde också gällande att den tilltalade, genom att olovligen tillgripa och därefter använda målsägandens mobiltelefon, hade begått övergrepp i rättssak för att hindra en anmälan. För den gärningen yrkades i andra hand ansvar för egenmäktigt förfarande. Även denna händelse ska ha inträffat den 8 september 2026 i Linköpings kommun. Slutligen åtalades den tilltalade för tillgrepp av fortskaffningsmedel genom att olovligen ta och använda målsägandens personbil. Den gärningen ska också ha skett den 8 september 2026 i Linköpings kommun.

Den tilltalade medgav i sak händelseförloppet men bestred ansvar med hänvisning till nödvärn alternativt nöd. I förhöret uppgav målsäganden bland annat att han inte kunde ta sig ut från toaletten och att den tilltalade tagit både bilnyckel och mobiltelefon. Den tilltalade uppgav själv att han gjort det som skett i sak, men menade att han handlat på grund av oro för sitt barn och att han spärrade dörren i affekt. Tingsrätten tog också upp att den tilltalade vid skolan hade varit stressad men inte reagerat särskilt när han fick veta att barnet inte skulle följa med honom.

Rättens bedömning

Tingsrätten ansåg att den tilltalade haft förmåga att handla med uppsåt. Domstolen fann att han visserligen påverkats av inbillade föreställningar om att sonen for illa, men att han inte agerat på ett sätt som var oförenligt med handlingskontroll och förståelse för vad han gjorde. Rätten konstaterade också att det inte framkommit något som tydde på att han uppfattat sig agera i nödvärn eller nöd. Invändningarna om ansvarsfrihet godtogs därför inte.

När det gällde det olaga frihetsberövandet fann tingsrätten att den tilltalade hade belamrat utrymmet utanför dörren till toaletten på ett sätt som gjorde att målsäganden inte kunde ta sig ut. Brottet bedömdes inte som ringa, bland annat eftersom det saknades ett acceptabelt syfte och frihetsberövandet pågått i vart fall över en timme. Den tilltalade dömdes därför för olaga frihetsberövande av normalgraden.

I fråga om mobiltelefonen ansåg tingsrätten att det inte var visat att den tilltalade tog telefonen för att hindra målsäganden att kontakta myndighet, vilket innebar att övergrepp i rättssak inte var styrkt. Däremot ansåg domstolen att den tilltalade rubbat målsägandens besittning till telefonen och därigenom orsakat olägenhet. Han dömdes därför för egenmäktigt förfarande enligt åtalet i den delen.

När det gällde bilen fann tingsrätten att den tilltalade hade tagit och brukat målsägandens bil utan tillstånd för att kunna åka och hämta sitt barn. Trots att han i allmänna termer haft rätt till bilen ansåg rätten att han inte hade rätt att använda den för detta ändamål vid det aktuella tillfället. Han dömdes därför för tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Domslut och påföljd

Tingsrätten bedömde att det samlade straffvärdet uppgick till omkring ett år. Samtidigt konstaterades att den tilltalade inte led av allvarlig psykisk störning vid dom och därför inte kunde överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Eftersom fängelse förutsatte synnerliga skäl och sådana inte ansågs föreligga, bestämdes påföljden till skyddstillsyn. Skyddstillsynen förenades med föreskrift om att den tilltalade ska underkasta sig den vård som frivården finner lämplig samt lämna prov på uppmaning av frivården för att visa drogfrihet. Övervakare ska utses av frivården.

Tingsrätten hävde häktningen. Den tilltalade ska betala en avgift till brottsofferfonden på 1 000 kronor. Staten ska stå för kostnaderna och ersätta målsägandens ombud med 52 673 kronor, fördelat på arbete, tidsspillan, utlägg och mervärdesskatt.