Grovt narkotikabrott och narkotikabrott prövades på nytt i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande från den tilltalade efter tingsrättens dom i ett mål om narkotikabrottslighet. Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på en central punkt genom att bedöma gärningarna under åtalspunkt 1 och 2 i den senare stämningsansökan som ett enda fall av grovt narkotikabrott den 17 februari 2026. Påföljden bestämdes till fängelse i 4 år och 6 månader. I övrigt står tingsrättens dom fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde den tilltalades befattning med narkotika vid flera tillfällen. I hovrätten framgick att bevisningen i huvudsak var densamma som i tingsrätten i den del som avsåg åtal mot den tilltalade. Hovrätten tog del av inspelningar av förhör som hållits tidigare i målet. Den tilltalade åberopade också skärmdumpar av casinospel och spel på stryktipset samt kontoutdrag.

På den tilltalades begäran hördes ett vittne i hovrätten. Vittnet uppgav att han inte mindes den aktuella dagen och inte heller om han träffade den tilltalade. Han sade att den swishbetalning som gjordes samma dag till den tilltalade sannolikt avsåg spel. Han uppgav vidare att han och den tilltalade brukade prata om spel, att de hade träffats några gånger men inte umgåtts regelbundet, och att han inte mindes att han köpt narkotika av den tilltalade. Vittnet trodde att hans konto hette något i stil med ett användarnamn på Snapchat. Han bekräftade dock att vissa uppgifter han lämnat i polisförhör om att säljaren kom i en svart bil och att narkotikan betalades kontant sannolikt stämde.

Hovrätten redovisade att gärningarna den 21 september 2024 och den 14 mars 2025, som omfattades av åtalspunkt 1 och 2 i stämningsansökan från den 28 maj 2026, skulle bedömas som två fall av narkotikabrott. Vidare prövade hovrätten gärningen den 17 februari 2026, som omfattades av åtalspunkt 1 och 2 i stämningsansökan från den 8 juli 2026. Där gjorde hovrätten en annan brottsenhetsbedömning än tingsrätten och ansåg att den tilltalades samlade befattning med narkotikan skulle bedömas som ett enda brott.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten gjorde samma skuldvärdering som tingsrätten i frågan om ansvar för de åtalade gärningarna. Domstolen ansåg att det var styrkt att den tilltalade gjort sig skyldig till de åtalade brotten.

När det gällde gärningarna den 17 februari 2026 tog hovrätten ställning till om befattningen med narkotikan skulle delas upp i ett eller två brott. Hovrätten hänvisade till huvudregeln att varje tidsmässigt avgränsad olovlig befattning med narkotika normalt utgör en brottsenhet, men betonade också att om narkotikan härrör från samma innehav och den samlade hanteringen utgör led i en och samma planerade verksamhet kan befattningen i vissa fall bedömas som ett enda brott.

I det här fallet fann hovrätten att den tilltalade innehaft och förvarat drygt 380 gram kokain. Merparten av narkotikan hade levererats kort tid före överlåtelsen till en målsägande. Av analysen framgick dessutom att det var sannolikt att den narkotika som anträffades hos målsäganden och den narkotika som anträffades på taket kom från samma produktionsomgång. Med hänsyn till detta och till det nära tidsmässiga sambandet mellan överlåtelsen och innehavet ansåg hovrätten att det var naturligt att bedöma den tilltalades samlade befattning som en brottsenhet. Därmed skulle den tilltalade dömas för ett narkotikabrott den 17 februari 2026, och eftersom mängden narkotika var betydande skulle brottet bedömas som grovt.

Hovrätten ändrade alltså tingsrättens rubricering i denna del. Tingsrätten hade dömt för grovt narkotikabrott den 17 februari 2026 samt för narkotikabrott vid tre tillfällen, medan hovrätten i stället bedömde åtalspunkt 1 och 2 i den senare stämningsansökan som ett enda fall av grovt narkotikabrott den 17 februari 2026. I övrigt delade hovrätten tingsrättens bedömning.

Domslut och påföljd

Hovrätten bestämde påföljden till fängelse i 4 år och 6 månader. Domstolen angav att det samlade straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för var något lägre än tingsrättens bedömning, men att någon annan påföljd än fängelse inte var aktuell.

Tingsrätten hade tidigare bestämt påföljden till fängelse i 5 år. Hovrätten sänkte alltså strafftiden med sex månader.

Hovrätten beslutade vidare att den tilltalade ska vara fortsatt häktad tills fängelsestraffet får verkställas. Domstolen hänvisade till risk för fortsatt brottslighet och till att det för grovt narkotikabrott inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader. Hovrätten fann att det inte var uppenbart att det saknades risk för att den tilltalade skulle undandra sig straff. Skälen för häktning ansågs väga tyngre än det men eller intrång som frihetsberövandet innebär.

Det som tingsrätten hade beslutat om beslag skulle fortfarande gälla. Hovrätten ändrade inte heller övriga delar av tingsrättens domslut. Staten ska stå för kostnaden i hovrätten för försvararen.