Grov egenmäktighet med barn ledde till villkorlig dom

Den tilltalade döms för grov egenmäktighet med barn efter att under en längre period ha hållit kvar barnet utomlands och skiljt honom från vårdnadshavaren. Tingsrätten fann att gärningen pågick mellan den 19 mars 2021 och den 28 oktober 2021 och bedömde brottet som grovt. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Åtalet avsåg en enda åtalspunkt. Den tilltalade åtalades för egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § första stycket 1 och tredje stycket brottsbalken i dess lydelse före den 1 juni 2024. Enligt gärningsbeskrivningen hade den tilltalade, ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan, utan beaktansvärda skäl och obehörigen undanhållit barnet från vårdnadshavaren. Barnet hölls kvar utomlands i Iran och/eller på annan okänd plats mot vårdnadshavarens vilja efter att vårdnadshavaren genom ett interimistiskt beslut den 17 mars 2021 tillerkänts ensam vårdnad. Den tilltalade hade dessförinnan haft vårdnaden. Gärningen uppgavs ha begåtts mellan den 17 mars 2021 och den 28 oktober 2021 i Järfälla, Hässelby, Iran och Sverige.

Bakgrunden var att barnet och den tilltalade reste från Sverige till Iran den 20 november 2020. Enligt domen bokades resan samma dag. Vid ankomsten till Teheran den 21 november 2020 fick den tilltalade information om att barnet skulle få svårigheter att lämna Iran utan iranskt pass, men resan fullföljdes ändå. Den 30 november 2020 beslutades om omedelbart omhändertagande enligt LVU, men beslutet kunde inte verkställas eftersom barnet befann sig i Iran. Den 17 mars 2021 beslutade Döld domstol interimistiskt att vårdnaden skulle tillerkännas vårdnadshavaren ensam. Den 22 oktober 2021 återvände den tilltalade till Sverige, medan barnet då var kvar i Iran. Den 28 oktober 2021 överlämnades barnet till vårdnadshavaren i Iran.

Rättens bedömning

Tingsrätten fann att den tilltalade i vart fall den 19 mars 2021 hade kännedom om det interimistiska vårdnadsbeslutet, eftersom beslutet skickades till henne per mejl samma dag och hon överklagade det den 19 mars 2021. Rätten ansåg därför att hon därefter hade att verka för att barnet skulle återföras till vårdnadshavaren.

Domstolen bedömde att den tilltalade inte hade gjort det som ålegat henne för att återföra barnet. Rätten fäste vikt vid att hon inte kontaktade vårdnadshavaren eller hans familj för att få hjälp med passfrågan eller för att informera om var barnet befann sig, trots att hon hade möjlighet att göra det. Rätten ansåg inte att de uppgivna hoten gav stöd för att hon saknat skäl att ta sådan kontakt. Den omständigheten att barnet och vårdnadshavaren träffades kortvarigt på en polisstation i Iran i augusti 2021 ansågs inte påverka skuldfrågan.

Tingsrätten kom sammantaget fram till att den tilltalade under perioden den 19 mars 2021 till den 28 oktober 2021 hade undanhållit barnet från vårdnadshavaren och därmed gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn. Brottet bedömdes som grovt eftersom barnet hållits kvar utomlands, bortom sin invanda miljö och sin skolgång i Sverige, under en längre tid och utan kontakt med vårdnadshavaren annat än sporadiskt. Rätten hänvisade också till barnets unga ålder och till uppgifterna om att barnet under vistelsen i Iran inte känt sig trygg.

Domslut och påföljd

Den tilltalade döms för egenmäktighet med barn, grovt brott, med brottstid den 19 mars 2021 till den 28 oktober 2021. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Tingsrätten fann att straffvärdet uppgick till fängelse i sex månader, men att varken straffvärdet eller brottets art motiverade fängelse. Att den tilltalade varit frihetsberövad i drygt 20 dagar beaktades också, och därför förenades den villkorliga domen inte med dagsböter.

Den tilltalade ska betala skadestånd till barnet med 38 850 kronor, jämte ränta från den 28 oktober 2021 till dess betalning sker. Skadeståndet avser ersättning för kränkning och sveda och värk. Hon ska också betala skadestånd till vårdnadshavaren med 12 750 kronor, jämte ränta från den 25 november 2021 till dess betalning sker. Rätten fann att vårdnadshavaren inte hade rätt till kränkningsersättning eller till ytterligare ersättning för ren förmögenhetsskada utöver det vitsordade beloppet. Den tilltalade ska dessutom betala en avgift till brottsofferfonden på 800 kronor. Staten ska stå för kostnaderna.

Fakta