Grovt narkotikabrott ledde till ändrat fängelsestraff i hovrätten

Dold domstol har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om bland annat grovt narkotikabrott. Hovrätten fastställde i huvudsak tingsrättens avgörande, men ändrade fängelsestraffets längd från tre år till två år och tio månader. Utvisningen, häktningen och beslutet om att beslagen ska bestå lämnades i övrigt utan ändring.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde flera brott, men i hovrätten var det endast åtalet för grovt narkotikabrott som överklagades. Den tilltalade yrkade att åtalet för grovt narkotikabrott skulle ogillas och att gärningen i stället skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden avseende innehav av 4,98 gram opium. Han yrkade också att påföljden skulle lindras och att utvisningsbeslutet skulle upphävas.

Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

De gärningar som inte hade överklagats var rattfylleri, ringa narkotikabrott och narkotikabrott enligt den tidigare stämningsansökan samt vapenbrott, ringa brott. Dessa delar stod därför fast utan hovrättens omprövning.

När det gäller det överklagade åtalet för grovt narkotikabrott avsåg det innehav av 252,68 gram opium, 1 tablett buprenorfin och 190 tabletter tramadol. Tingsrätten hade bedömt att gärningen skulle rubriceras som grovt narkotikabrott, och hovrätten prövade om den bedömningen skulle ändras.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av i huvudsak samma bevisning som tingsrätten. Förhören från tingsrätten spelades upp, och hovrätten tog även del av ny skriftlig bevisning som den tilltalade hade åberopat, bland annat e-postkorrespondens med en polisutredare. På den tilltalades begäran hölls också ett tilläggsförhör med honom.

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att utredningen gav starkt stöd för att den tilltalade med uppsåt hade innehaft all narkotika som påträffades i hans lägenhet. Domstolen fäste särskild vikt vid att den större mängden narkotika bestod av samma sort, opium, som den tilltalade hade på sig vid gripandet och var påverkad av. Hovrätten lade också vikt vid att den tilltalades DNA hade påträffats på flera av emballagen med opium, och att inget DNA från någon annan hade hittats på de undersökta narkotikaemballagen.

Vidare framhöll hovrätten att narkotikan förvarades relativt öppet i lägenheten, som den tilltalade själv uppgett att han sällan lämnade. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att det var uteslutet att den tilltalade inte skulle ha känt till att narkotikan fanns i lägenheten. Hovrätten ansåg inte att den tilltalades uppgifter eller den bevisning som stödde dem rubbade värdet av åklagarens bevisning.

Den nya skriftliga bevisningen visade bland annat att en person vid namn Dawod, som är dömd för narkotikabrottslighet, fanns med i bilen vid fordonsstoppet den 12 februari 2026. Hovrätten konstaterade dock att även om andra personer ibland kan ha vistats i lägenheten och i det aktuella rummet, stod det genom en samlad bedömning klart att den tilltalade hade haft all narkotika i sin besittning på så sätt att han haft möjlighet att utöva faktisk rådighet över den.

Hovrätten kom därför, liksom tingsrätten, fram till att det var styrkt att den tilltalade uppsåtligen hade innehaft de narkotiska preparaten enligt åtalet. Även rubriceringen grovt narkotikabrott stod fast.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i fråga om fängelsestraffets längd. Hovrätten bedömde att den samlade brottslighetens straffvärde var något lägre än vad tingsrätten hade kommit fram till och att det motsvarade fängelse i två år och tio månader. Någon annan påföljd än fängelse ansågs inte möjlig.

I frågan om utvisning instämde hovrätten i tingsrättens bedömning att förutsättningarna för utvisning enligt utlänningslagens äldre bestämmelser var uppfyllda. Brottslighetens allvar talade starkt för utvisning, och även om den tilltalade hade bott länge i Sverige, arbetat under en stor del av tiden och hade familj här, ansåg hovrätten att anknytningen inte med tillräcklig styrka talade emot utvisning. Utvisningen med förbud att återvända utan tidsbegränsning stod därför fast.

Hovrätten upplyste också om att en överträdelse av förbudet att återvända till Sverige sedan den 1 september 2026 kan medföra fängelse i högst två år.

Den tilltalade skulle vara fortsatt häktad till dess fängelsestraffet fick verkställas. Beslagen skulle bestå.

I tingsrätten hade påföljden varit fängelse i tre år. Tingsrätten hade också beslutat om utvisning och att förbudet att återvända skulle gälla utan tidsbegränsning. Därutöver hade tingsrätten beslutat om brottsofferfondsavgift, ersättning till offentlig försvarare samt återbetalning till staten för provtagning och/eller analys, men hovrättens beslut i den tillhandahållna texten avser endast den ändrade fängelselängden och bekräftar i övrigt tingsrättens avgörande i de delar som överklagats eller berörts.