Grovt skattebrott och försvårande av skattekontroll fastställs i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grovt skattebrott och grovt försvårande av skattekontroll. För den tilltalade ändrar hovrätten tingsrättens dom endast i frågan om vissa åtalade fakturor och den utdömda påföljden. I övrigt fastställs domen, och den tilltalade döms alltjämt för grovt skattebrott och grovt försvårande av skattekontroll.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett upplägg med osanna fakturor och oriktiga uppgifter i skattedeklarationer. Enligt hovrätten hade den tilltalade tillsammans med en annan person använt sig av osanna fakturor under åren 2014 och 2015. Åklagaren gjorde gällande att fakturorna varit osanna och att de använts för att undandra skatt genom att arbetsgivaravgifter inte redovisats korrekt.

Hovrätten framhöll att en del av utredningen byggde på uppgifter från en medtilltalad, men att sådana uppgifter måste bedömas med stor försiktighet. I den delen ansåg hovrätten ändå att den skriftliga bevisningen, bland annat fakturor och kontoutdrag, gav starkt stöd för att upplägget varit som åklagaren påstått.

För den tilltalade gällde hovrättens prövning två huvudbrott. Det första var grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen (1971:69), med gärningar under perioden 2014-01-28 till 2016-01-09 vid 23 tillfällen enligt tingsrätten. Det andra var grovt försvårande av skattekontroll enligt 10 § skattebrottslagen (1971:69), med gärningar under perioden 2014-01-01 till 2015-12-31 vid 2 tillfällen enligt tingsrätten.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att den tilltalade inte längre skulle dömas för försvårande av skattekontroll beträffande två fakturor numrerade 1534, eftersom dessa bedömdes kunna vara riktiga. I övrigt ansågs de aktuella gärningarna vara styrkta. Hovrätten tog också ställning till rubriceringen och ansåg att brotten skulle bedömas som grova, eftersom de skett genom ett planerat och systematiskt upplägg med osanna fakturor under längre perioder.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten gjorde i huvudsak samma bevisvärdering som tingsrätten. Kontoutdrag och fakturor visade enligt domstolen att betalningar följts av återbetalningar i nära anslutning till fakturabetalningarna, något som talade för att fakturorna varit osanna. När det gällde vissa fakturor som påstods vara blandade, det vill säga delvis riktiga och delvis osanna, fann hovrätten att de ändå skulle bedömas som osanna i sin helhet för försvårande av skattekontroll.

För den tilltalade ansåg hovrätten att det var utrett att han hade varit delaktig i upplägget med osanna fakturor och att han även ansvarade för de gärningar som begåtts under 2015. Hovrätten bedömde att han, efter att han blivit medveten om upplägget, hade haft ansvar för att kontrollera bolagets ekonomi och förhindra att osanna fakturor fortsatte användas, men att han underlåtit detta. Därmed ansågs han ha handlat med uppsåt i fråga om försvårande av skattekontroll.

Hovrätten fann däremot att den tilltalade inte skulle dömas för de delar som rörde vissa fakturor som bedömdes vara sanna. Detta ledde till att ansvaret begränsades i viss omfattning, men inte så att det påverkade den övergripande skuldfrågan eller den grova rubriceringen i övrigt.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde i huvudsak tingsrättens dom men ändrade den i vissa delar. Den tilltalade dömdes alltjämt för grovt skattebrott och grovt försvårande av skattekontroll. Hovrätten ändrade dock påföljden för den tilltalade till fängelse i nio månader.

Enligt tingsrättens dom hade påföljden tidigare varit fängelse i ett år och fyra månader, och den tilltalade hade också meddelats näringsförbud under tre år från det att beslutet vann laga kraft. Hovrätten uttalade att särskilda skäl mot näringsförbud saknades för de övriga tilltalade som inte frikändes, men den tilltalades specifika näringsförbud framgår inte uttryckligen av den del av hovrättens dom som återgetts här utöver att domen ändrades i påföljdsdelen. Hovrätten redovisade inte någon uppgift om häktningstid i den tillhandahållna texten.

Hovrätten fastställde även att den tilltalade skulle betala avgiften till brottsofferfonden enligt tingsrättens dom, men någon ny beloppsuppgift anges inte i hovrättstexten. Ersättningsfrågan avsåg försvararkostnader, och hovrätten angav att staten skulle stå för kostnaden för försvaret.