Ömsesidigt våld och hot i relationen

Tingsrätten prövade två åtalsblock mellan de tidigare sammanboende parterna. Den tilltalade dömdes för misshandel och olaga hot som begicks den 28 juni 2026. Åtalen för grovt olaga hot avseende samma datum ogillades däremot. I den andra delen av målet dömdes den tilltalade för misshandel och olaga hot den 23 maj 2026 samt för misshandel och olaga hot den 14–15 juni 2026. Åtalen för misshandel den 11–12 maj 2026 och den 1 augusti 2026 ogillades, liksom åtalet för olaga hot den 11–12 maj 2026. Ett åtal för gärningar den 2 augusti 2026 ledde till fällande ansvar för misshandel, skadegörelse och olaga hot.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Enligt domen rörde målet återkommande våld och hot i en nära relation. I det åtal som rörde händelser mellan den 11 maj och den 2 augusti 2026 påstod åklagaren att den tilltalade hade utsatt målsäganden för grov kvinnofridskränkning. Inom den rubriceringen ingick misshandel den 11–12 maj 2026, olaga hot den 11–12 maj 2026, olaga hot den 23 maj 2026, misshandel den 14–15 juni 2026, olaga hot den 14–15 juni 2026, misshandel den 1 augusti 2026, misshandel den 2 augusti 2026, skadegörelse den 2 augusti 2026 och olaga hot den 2 augusti 2026. Tingsrätten ansåg att gärningarna den 23 maj, den 14–15 juni och den 2 augusti var styrkta, medan de andra delpunkterna i det åtalsblock som prövades som grov kvinnofridskränkning ogillades i de delar där domstolen inte fann tillräcklig bevisning.

I den andra stämningsansökan avsåg åtalet gärningar den 28 juni 2026. Där påstod åklagaren att den tilltalade hade gjort sig skyldig till misshandel genom att slå målsäganden med ett trubbigt och kantigt föremål, sparka henne på kroppen, slå henne mot huvudet och dra henne i håret. Åklagaren påstod också grovt olaga hot genom att den tilltalade hotat att döda målsäganden med hjälp av en kniv. Tingsrätten fann att misshandel på den punkten var styrkt, men inte att det visats att den tilltalade utdelat slag mot huvudet, dragit i håret eller använt just ett visst tillhygge på det sätt som åklagaren först påstått. På samma sätt bedömde domstolen att hotet var styrkt som olaga hot, men inte som grovt olaga hot.

Tingsrätten godtog alltså att den tilltalade den 28 juni 2026 hade utdelat slag med ett trubbigt och kantigt föremål som träffade målsägandens rygg och orsakat smärta, sårskada och blodvite. Domstolen godtog också att den tilltalade samma dag hållit i en kniv och uttalat att hon skulle döda målsäganden, men ansåg att det inte var utrett att det funnits ett sådant utfall med kniven som krävdes för grov rubricering.

Rättens bedömning

Tingsrätten framhöll att beviskravet i brottmål är att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen. Domstolen betonade också att våld i nära relationer ofta sker utan utomstående vittnen och att det därför kan vara svårt att få fram direkt bevisning. Samtidigt konstaterade rätten att båda parter i målet hade lämnat uppgifter som förändrats över tid och att deras utsagor därför behövde bedömas med försiktighet.

När det gällde den händelse som inträffade den 11–12 maj 2026 ansåg tingsrätten att målsägandens berättelse var trovärdig men att bevisningen inte räckte. Det fanns stöd för att målsäganden varit skärrad och haft känning i halsen efteråt, men det saknades fotografier, medicinsk dokumentation och rättsintyg som kunde styrka att misshandel eller strypgrepp faktiskt hade förekommit. Åtalen för misshandel och olaga hot på den punkten ogillades därför.

För händelsen den 23 maj 2026 fanns däremot videobevisning som visade att den tilltalade sade att målsäganden och hennes familj skulle dödas. Tingsrätten fann att uttalandet var tydligt och att det, tillsammans med övrig bevisning, uppfyllde kravet för en fällande dom för olaga hot.

När det gällde den 14–15 juni 2026 ansåg tingsrätten att målsägandens berättelse fick starkt stöd av flera oberoende omständigheter. Grannens larmsamtal, polisernas iakttagelser, fotografier, rättsintyg och målsägandens uppgifter sammantagna gav enligt domstolen ett så starkt bevisläge att misshandel och olaga hot var styrkta. Tingsrätten fann dock inte tillförlitligt utrett att det just var ett hänglås som användes eller att ett band knutits över handlederna, men det hindrade inte fällande ansvar för misshandel på den punkten.

När det gällde den 1 augusti 2026 ansåg tingsrätten att fotografiet av ett blåmärke inte räckte för att visa hur skadan uppkommit eller vem som orsakat den. Åtalet för misshandel på den dagen ogillades därför.

För händelserna den 2 augusti 2026 fann tingsrätten att bevisningen sammantaget var stark nog för att styrka misshandel, skadegörelse och olaga hot. Polisens dokumentation av den trasiga mobiltelefonen, vittnesuppgifter, larmsamtal och fotografier stödde målsägandens berättelse. Domstolen ansåg att den tilltalades alternativa förklaring inte skapade rimligt tvivel.

När det gällde gärningarna den 28 juni 2026 bedömde tingsrätten att det var utrett att den tilltalade orsakat skador på rygg genom att använda något föremål och att detta utgjorde misshandel. Domstolen ansåg också att hotet med kniven var styrkt som olaga hot, men inte som grovt olaga hot eftersom det inte var visat att kniven faktiskt riktats mot målsäganden genom ett utfall på det sätt som krävdes för den grövre rubriceringen.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes för misshandel den 23 maj 2026, olaga hot den 23 maj 2026, misshandel den 14–15 juni 2026, olaga hot den 14–15 juni 2026, misshandel den 2 augusti 2026, skadegörelse den 2 augusti 2026, olaga hot den 2 augusti 2026, misshandel den 28 juni 2026 och olaga hot den 28 juni 2026. Åtalen för misshandel och olaga hot den 11–12 maj 2026 samt misshandel den 1 augusti 2026 ogillades. Åtalet för grovt olaga hot den 28 juni 2026 ogillades också.

Påföljden bestämdes till villkorlig dom förenad med samhällstjänst 100 timmar. Tingsrätten angav att om fängelse hade valts i stället skulle straffet ha motsvarat tre månader. Den tilltalade skulle dessutom betala skadestånd till målsäganden med 15 000 kronor i kränkningsersättning samt ränta enligt räntelagen från den 28 juni 2026. Yrkandet om ytterligare skadestånd för sveda och värk ogillades i domskälen. Den tilltalade skulle också betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Domen innehöll även beslut om ersättning från staten till försvarare och målsägandebiträde samt återbetalningsskyldighet till staten.