Mord i bostad gav 18 års fängelse i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande i ett mål om mord och ändrade tingsrättens dom endast i påföljdsdelen. Den tilltalade döms fortsatt för mord och frikänns inte från övriga åtal i den del som hovrätten tog ställning till. Hovrätten bestämde fängelsestraffet till 18 år, vilket är två år längre än tingsrättens dom. Övriga delar av tingsrättens avgörande, bland annat om häktning, beslag, avspärrning och skadestånd, står i huvudsak fast.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde en händelse under perioden 2026-01-20 till 2026-01-21 där åklagaren gjorde gällande att den tilltalade hade gjort sig skyldig till mord. Tingsrätten fann den tilltalade skyldig till mord enligt 3 kap. 1 § brottsbalken och ogillade åtalet om försök till grov mordbrand enligt 13 kap. 2 § och 12 § brottsbalken samt 23 kap. 1 § brottsbalken i lydelsen före den 1 april 2026.

I hovrätten var utgångspunkten att utredningen i sak var densamma som i tingsrätten, med viss ytterligare skriftlig bevisning. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning att den tilltalade hade befunnit sig mycket nära målsäganden när mycket kraftigt våld utövades mot hennes ansikte, och att en kvadratisk prydnadssten använts som tillhygge. Hovrätten fann också att den tilltalade var gärningsman och att någon alternativ gärningsman kunde uteslutas.

Hovrätten höll med tingsrätten om att den tilltalade inte kunde frias med hänvisning till nödvärn. Domstolen ansåg vidare att våldet bestått av flera slag mot huvudet, som orsakat stora synliga sår i pannan och frakturer på pannbenet. Hovrätten gjorde bedömningen att den tilltalade måste ha insett att gärningen var livsfarlig och att det fanns en mycket hög sannolikhet för att målsäganden skulle dö. Det ansågs inte finnas något i utredningen som talade emot att den tilltalade var likgiltig inför den dödliga utgången. Gärningen bedömdes därför ha begåtts med likgiltighetsuppsåt.

Hovrätten ändrade inte brottsrubriceringen och delade tingsrättens bedömning att gärningen skulle rubriceras som mord och inte dråp. Någon ändring i ansvarsdelen i förhållande till tingsrätten framgår inte, utöver att hovrätten gick närmare in på bevisvärderingen och uppsåtsbedömningen.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från samma bevisning som tingsrätten, med tillägg för viss skriftlig bevisning. Den centrala bevisfrågan gällde om den tilltalade var den som utfört gärningen och om uppsåt förelåg. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens helhetsbedömning av den tekniska och övriga utredningen, men noterade samtidigt att det inte var styrkt att det fanns spår från den tilltalade på stenen, till skillnad från vad tingsrätten tidigare hade angett. Trots detta ansåg hovrätten att bevisningen räckte för att slå fast att den tilltalade var gärningsman.

När det gällde uppsåtet ansåg hovrätten att skadebilden visade på upprepat och kraftigt våld mot huvud och hals. Det ansågs vara fråga om en gärning som måste ha framstått som livsfarlig för den tilltalade. Hovrätten framhöll att inget i utredningen motsade att han var likgiltig inför om målsäganden skulle dö. Därmed ansågs uppsåt i form av likgiltighetsuppsåt föreligga.

Vid straffmätningen gjorde hovrätten en förhållandevis nyanserad bedömning. Det mildrande inslaget var att inget tydde på planering, utan att det var fråga om en impulshandling. Det talade också i viss mån mildrande att uppsåtet var av den nedre gränsen av uppsåtsformen. Samtidigt ansåg hovrätten att flera försvårande omständigheter vägde tungt. Våldet hade utövats i målsägandens hem, mot en person som var avsevärt äldre än den tilltalade, och den tilltalade hade inte kallat på hjälp efter gärningen. Dessutom bedömdes våldet ha varit omfattande och ha inneburit ett svårt lidande, även om det inte gick att säga exakt hur länge lidandet pågick. Hovrätten noterade att målsäganden blev kvar på samma plats i en soffa i vardagsrummet, vilket kunde tala för att hon relativt snart förlorade medvetandet.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast i påföljdsdelen och bestämde fängelsestraffets längd till 18 år. Tingsrätten hade tidigare dömt till fängelse i 16 år. Hovrätten ansåg att omständigheterna var så försvårande att det längsta tidsbestämda straffet skulle dömas ut.

Den tilltalade ska vara kvar i häkte tills fängelsestraffet får verkställas. Hovrätten hänvisade till att mord har ett straffminimum som inte är lindrigare än fängelse i ett år och sex månader samt att det inte är uppenbart att skäl för häktning i form av flyktfara saknas.

I fråga om skadestånd anslöt sig hovrätten helt till tingsrättens bedömningar och slutsatser. Tingsrätten hade dömt den tilltalade att betala skadestånd till tre målsäganden med 130 000 kronor vardera, jämte ränta från den 21 januari 2026, för sveda och värk samt särskild anhörigersättning. Hovrätten ändrade inte den delen.

Hovrätten beslutade också att tingsrättens beslut om beslag och avspärrning skulle fortsätta att gälla. Dessutom skulle sekretessbestämmelserna fortsätta att vara tillämpliga, med ett tillägg om ytterligare sekretessbestämmelser för vissa handlingar som lagts fram inom stängda dörrar.

Den tilltalade ska betala en avgift till brottsofferfonden om 1 000 kronor. Kostnaderna för de rättsliga biträdena i hovrätten ska stanna på staten. Hovrätten fastställde även ersättning till den offentliga försvararen.