Grov misshandel och ringa narkotikabrott fastställs i hovrätten

Dold domstol har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grov misshandel och ringa narkotikabrott. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i den del som gäller den tilltalade. Påföljden, skadeståndet, häktningen och övriga följder står därmed fast.

Om händelsen och åtalet

Åtalet gällde grov misshandel som enligt tingsrätten och hovrätten begicks den 17 juli 2026, samt ringa narkotikabrott samma dag. Hovrätten har också, i enlighet med tingsrättens dom, funnit att den tilltalade gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott.

I hovrätten yrkade den tilltalade att gärningen skulle bedömas som misshandel av normalgraden och att påföljden skulle lindras. Han yrkade också att hans skyldighet att ersätta staten för försvarar- och målsägandebiträdeskostnader skulle sättas ned. Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Hovrätten utgick från samma centrala händelseförlopp som tingsrätten. Av utredningen framgår att våld utövats mot målsäganden på ett sätt som motsvarade åtalet, bland annat när målsäganden låg på marken och inte kunde värja sig. Hovrätten bedömde att den tilltalade och en medtilltalad agerat tillsammans och i samförstånd. Den tilltalade dömdes därför för grov misshandel enligt åtalet och för ringa narkotikabrott den 17 juli 2026.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog del av i huvudsak samma bevisning som tingsrätten. Särskilt vägande var filmer som visade våldsutövningen. Hovrätten fann att filmerna visade att målsäganden utsatts för upprepade slag, bland annat mot huvud och hand, samt att våldet delvis skett när målsäganden låg på marken.

Vid sidan av filmerna beaktade hovrätten fotografier, journalutdrag och rättsintyg som visade de skador målsäganden hade i direkt anslutning till gärningen. Försvaret hade gjort gällande att vissa skador kan ha uppkommit på annat sätt, men hovrätten ansåg att även om våldet inte varit den enda eller huvudsakliga orsaken så hade det i vart fall varit en så pass bidragande orsak att skadorna omfattades av de tilltalades ansvar.

Hovrätten godtog därför inte nödvärnsinvändningen. Den delade tingsrättens bedömning att den tilltalade skulle dömas för misshandel och att brottet var att bedöma som grovt. Som skäl för grovheten lyfte hovrätten bland annat fram att våldet inte varit kortvarigt, att målsäganden jagats ikapp när han försökte lämna platsen, att han tidvis hållits fast och att det förekommit upprepat våld mot bakhuvudet med potentiellt mycket farliga och oförutsägbara följder.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut i överklagad del. Det innebär att den tilltalade fortsatt döms för grov misshandel den 17 juli 2026 och för ringa narkotikabrott den 17 juli 2026.

Påföljden är fängelse i 1 år och 9 månader, vilket alltså står fast. Hovrätten fann att straffvärdet för den grova misshandeln inte understeg detta och att brottslighetens art uteslöt annan påföljd än fängelse. Eftersom endast de tilltalade hade överklagat saknades förutsättningar för hovrätten att ändra de utdömda fängelsestraffen.

Skadeståndsfrågan stod också fast i den delen att hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning av målsägandens skadestånd. Tingsrättens skadestånd om 48 750 kr till målsäganden, solidariskt med medtilltalad, framgår av underlaget. Hovrätten konstaterade dessutom att en annan skadeståndsfråga, som avsåg en annan person, medgivits av medtilltalad, men den omständigheten förändrade inte den tilltalades ställning i denna artikel.

Hovrätten beslutade vidare att den tilltalade ska vara fortsatt häktad till dess fängelsestraffet får verkställas. I tingsrätten hade han också varit häktad i avvaktan på verkställighet.

När det gäller kostnader beslutade hovrätten att den tilltalade ska ersätta staten för kostnaden för försvararen i hovrätten. Hovrättens beslut anger också att en person ska få ersättning av staten med 25 916 kr och att den tilltalade ska ersätta staten för denna kostnad. Tingsrätten hade dessutom beslutat att den tilltalade skulle betala tillbaka 82 172 kr av kostnaderna till staten samt ersätta staten med 2 600 kr för provtagning och analys av urin. Hovrätten ändrade inte dessa delar i överklagad del.