Rån, människorov och grov misshandel efter överklagande

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om bland annat människorov, rån, grov misshandel och grov utpressning. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på flera punkter. Rånet bedömdes inte som grovt rån utan som rån, den tilltalade dömdes för grov misshandel den 14 november 2018, och hovrätten förtydligade att den grova utpressningen utgjorde två fall. Straffet bestämdes till fängelse i fyra år. Hovrätten satte också ned skadeståndet till två målsäganden och avslog ersättning för sveda och värk. I övrigt fastställdes tingsrättens dom i flera delar.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett sammanhängande händelseförlopp som hovrätten ansåg hade pågått i cirka två timmar och utspelat sig på tre olika platser. Enligt hovrätten hade den tilltalade tillsammans med andra gärningsmän agerat enligt en gemensam brottsplan och i samförstånd.

I den del som hovrätten tog ställning till ansåg domstolen att målsäganden hade förmåtts att följa med i en bil genom hot om att bli skjuten eller skuren om han inte lydde. Hovrätten bedömde att detta innebar ett bemäktigande genom bortförande och att gärningsmännen redan då haft uppsåt att skada till liv eller hälsa och att utöva utpressning. Därmed var människorov uppfyllt, men hovrätten fann att brottet skulle bedömas som människorov av mindre grovt slag.

När det gällde rånet ansåg hovrätten att våld och hot hade använts för att ta armbandsklocka, mobiltelefon, jacka, tröja och pengar. Det som hade hänt i bilen och i källarlokalen bedömdes som en och samma rångärning. Hovrätten gick dock inte med på att rånet skulle rubriceras som grovt rån, till skillnad från tingsrätten.

Hovrätten ansåg vidare att våldet mot målsäganden, som hade börjat under bilfärden och fortsatt i källarlokalen, skulle bedömas som en grov misshandel. Domstolen fann att det var fråga om slag mot huvud, ansikte och kropp, bränning med öppen låga från en tändare och piskning med tillhygge. Skadorna bedömdes vara så omfattande och gärningen så hänsynslös att den nådde upp till grov misshandel.

När det gällde utpressningen anslöt sig hovrätten till tingsrättens bedömning att gärningen var grov utpressning, men förtydligade att det rörde sig om två fall. Dessa gällde ersättning till två olika målsäganden.

I de delar som inte var överklagade fastställde hovrätten tingsrättens bedömningar beträffande narkotikabrott och ringa narkotikabrott, och även den tidigare bedömningen av vissa andra åtalspunkter där hovrätten inte gjorde någon ändring.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde sin prövning i huvudsak på samma bevisning som tingsrätten. Som ny skriftlig bevisning hade åklagaren åberopat protokoll från klädundersökning och DNA-analys. Hovrätten spelade också upp larmsamtal och telefonsamtal och tog del av videoinspelade förhör från tingsrätten. Dessutom hölls tilläggsförhör med en målsägande och ett vittnesförhör med en person som uppgett att en tredje person skulle ha sagt att händelsen överdrevs för att ge ett stort skadestånd.

Hovrätten fann att målsägandens berättelse var klar, lång och detaljrik i centrala delar och att den fick starkt stöd av både muntlig och skriftlig bevisning. DNA-utredningen gav enligt hovrätten mycket starkt stöd för att blod på en kapuschong kom från målsäganden. Domstolen godtog också bevisningen om att den tilltalade och de medtilltalade befunnit sig på brottsplatsen och haft kontakt med varandra före, under och efter händelsen.

Hovrätten avvisade invändningar om att fotokonfrontationen varit felaktig och godtog inte heller påståendet att DNA-bevisningen skulle ha kontaminerats. Den tilltalades förnekande ansågs inte rubba värdet av åklagarens bevisning. Hovrätten gav dessutom viss betydelse åt uppgifter som en medtilltalad hade lämnat i polisförhör under förundersökningen, eftersom uppgifterna var långa, detaljrika och stämde väl överens med målsägandenas berättelser.

När det gäller människorovet ansåg hovrätten att det saknades fysiskt våld vid själva bortförandet och att frihetsberövandet varit relativt kortvarigt. Dessa omständigheter talade för en lindrigare bedömning. Att det förekommit hot med kniv ansågs inte tillräckligt för att gärningen skulle bedömas som människorov som inte var mindre grovt. Hovrätten höll därför fast vid rubriceringen människorov, mindre grovt brott.

I frågan om grov misshandel ansåg hovrätten att den samlade skadebilden, tillsammans med det gemensamma våldet från flera personer och de förnedrande inslagen, uppfyllde kraven för grov misshandel. Samtidigt konstaterade hovrätten att misshandeln inte var av sådant slag att den skulle bedömas som livsfarlig.

I fråga om rånet ansåg hovrätten att hot med kniv och dödshot ingick i rånet och konsumerades av detta. Grov misshandel dömdes däremot i brottskonkurrens med rånet. Hovrätten ansåg alltså att tingsrättens rubricering av grovt rån var för sträng.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för människorov, mindre grovt brott, rån, grov misshandel, två fall av grov utpressning och ringa narkotikabrott. Tingsrättens dom ändrades alltså i rubriceringen av rånet, i att grov misshandel lades till, och genom att hovrätten tydliggjorde att utpressningen utgjorde två fall.

Påföljden bestämdes till fängelse i fyra år. Hovrätten bedömde att det inte fanns förutsättningar för någon annan påföljd än fängelse. Vid straffmätningen vägdes särskilt in att den grova misshandeln och rånet hade ett straffvärde motsvarande tre års fängelse och att människorovet motsvarade cirka två år, men att brotten låg nära varandra i tid och rum. Hovrätten beaktade också viss annan brottslighet som var knuten till de medtilltalade.

Skadeståndet sänktes jämfört med tingsrättens dom. Hovrätten bestämde att den tilltalade, solidariskt med andra dömda, skulle betala 25 000 kronor vardera till två målsäganden, jämte ränta från den 14 november 2018. Tingsrättens högre skadeståndsbelopp ändrades alltså nedåt. Krav på ersättning för sveda och värk avslogs eftersom det enligt hovrätten inte fanns tillräcklig utredning, exempelvis läkarintyg, som visade rätt till sådan ersättning.

Hovrätten beslutade att den tilltalade skulle stanna kvar i häkte till dess hovrättens dom i ansvarsdelen fått laga kraft mot honom. Tingsrättens beslut om beslag skulle fortsätta att gälla. Något beslut om utvisning meddelades inte av hovrätten, eftersom den anslöt sig till tingsrättens bedömning att synnerliga skäl för utvisning saknades.