Grovt bokföringsbrott och bokföringsbrott vid bolagsverksamhet

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om bokföringsbrott. Den tilltalade döms av hovrätten för ett fall av grovt bokföringsbrott och två fall av bokföringsbrott. Hovrätten ändrar därmed tingsrättens dom endast i rubriceringen, eftersom tingsrätten dömde för tre fall av grovt bokföringsbrott.

Om händelsen och åtalet

Målet gäller bokföringsskyldigheten i ett bolags verksamhet under räkenskapsåren 2014, 2015 och 2016. Åklagaren gjorde gällande att den löpande bokföringen för räkenskapsåret 2014 inte avslutades med en årsredovisning och att någon löpande bokföring av uppkomna affärshändelser inte skedde under perioden 1 januari 2015 till 19 april 2016.

I hovrätten var parterna ense om att åtalet skulle förstås som tre brott, ett för vart och ett av räkenskapsåren 2014, 2015 och 2016. Åklagaren godtog att gärningarna för 2014 och 2016 skulle bedömas som bokföringsbrott av normalgraden, men gjorde gällande att gärningen för 2015 var grov eftersom åsidosättandet avsett mycket betydande belopp.

Hovrätten angav att brottet avseende räkenskapsåret 2014, alltså avsaknaden av årsredovisning, fick anses begånget från den 1 juli 2015, då årsredovisningen skulle ha lämnats in. För räkenskapsåren 2015 och 2016 avsåg åtalet underlåtenheten att föra löpande bokföring.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten utgick från samma utredning som tingsrätten. Domstolen fann det utrett att den löpande bokföringen för räkenskapsåret 2014 inte avslutades med årsredovisning och att ingen löpande bokföring skedde under perioden 1 januari 2015 till 19 april 2016. Därmed ansågs bokföringsskyldigheten ha åsidosatts på det sätt som åklagaren påstått.

Hovrätten gjorde samma uppdelning som tingsrätten och konstaterade att ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten under ett räkenskapsår ska bedömas som ett brott. Eftersom bristerna avsåg tre olika räkenskapsår bedömde hovrätten att det rörde sig om tre separata brott.

När det gällde uppsåt ansåg hovrätten att den tilltalade, som var formell företrädare för bolaget under en del av perioden, måste ha insett att det fanns en avsevärd risk för att den löpande bokföringen inte sköttes. Trots detta hade han inte vidtagit någon ytterligare åtgärd. Hovrätten fann därför att han hade varit likgiltig inför att bokföringsskyldigheten åsidosattes och att han därmed handlat med uppsåt.

I fråga om rubriceringen fann hovrätten att gärningen avseende räkenskapsåret 2015 skulle bedömas som grovt bokföringsbrott, eftersom bolagets omsättning detta år uppgick till ett mycket betydande belopp. Gärningarna avseende räkenskapsåren 2014 och 2016 bedömdes som bokföringsbrott av normalgraden.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för ett fall av grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § andra stycket brottsbalken avseende tiden 1 januari 2015 till 31 december 2015, samt för två fall av bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken avseende tiden 1 juli 2015 till 19 april 2016. Hovrätten ändrade alltså tingsrättens dom på så sätt att inte alla gärningar bedömdes som grova.

Hovrätten gjorde ingen annan bedömning än tingsrätten i straffvärdefrågan och bestämde påföljden på samma sätt som tingsrätten. Av den tillhandahållna texten framgår dock inte vilken påföljd hovrätten slutligt fastställde i denna del, endast att den inte ändrade tingsrättens påföljdsbedömning. Tingsrätten hade dömt till fängelse i sex månader.

Tingsrätten hade också meddelat näringsförbud i tre år och tagit ut avgift till brottsofferfonden. Hovrätten uttalade att näringsförbud skulle meddelas, men den tillhandahållna hovrättstexten anger inte näringsförbudets längd eller någon ändring av brottsofferfondsavgiften. Däremot framgår att hovrätten sänkte den tilltalades återbetalningsskyldighet för försvararkostnader i tingsrätten till 5 931 kronor.

Det framgår inte av hovrättstexten att den tilltalade varit häktad.