Egenmäktighet med barn i två fall gav fängelse i två år i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om grov egenmäktighet med barn. Den tilltalade döms även i hovrätten för två fall av egenmäktighet med barn, grovt brott, men hovrätten ändrar tingsrättens dom genom att höja fängelsestraffet till två år och avslå målsägandens skadeståndsyrkande om kränkningsersättning. I övrigt står tingsrättens bedömning fast.

Om händelsen och åtalet

Åklagaren gjorde i hovrätten gällande att den tilltalade hade skiljt de båda barnen från målsäganden genom att underlåta att vidta åtgärder för att barnen skulle kunna återförenas med henne. Det påstods bland annat att han underlåtit att medverka till att en fullmakt upprättades till en släkting eller någon annan person som kunde medverka till att barnen fördes tillbaka till målsäganden.

Tingsrätten hade dömt den tilltalade för två tillfällen av egenmäktighet med barn, grovt brott, med hänvisning till perioden 2024-11-30 till 2026-05-12. Hovrätten uttalar att den delar tingsrättens bedömning av vad som är utrett och ansluter sig till tingsrättens överväganden i fråga om skuld och rubricering. Brottsrubriceringen i hovrätten är alltså oförändrad, och den tilltalade döms för två fall av egenmäktighet med barn, grovt brott.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten anger att utredningen i hovrätten i huvudsak är densamma som i tingsrätten. Hovrätten hänvisar till tingsrättens utförliga redogörelse för bevisningen och hur den värderats, och gör ingen annan skuldvärdering än tingsrätten.

På skuldfrågan leder bevisningen alltså till samma slutsats i hovrätten som i tingsrätten: den tilltalade ska dömas för två fall av egenmäktighet med barn, grovt brott. Någon ändring sker inte i den delen.

När det gäller skadeståndet gör hovrätten däremot en annan bedömning än tingsrätten. Hovrätten konstaterar att egenmäktighet med barn normalt inte innebär ett sådant integritetskränkande angrepp på vårdnadshavarens person att kränkningsersättning ska utgå, om det inte framgår att brottet varit direkt riktat också mot vårdnadshavarens personliga integritet. Hovrätten finner att utredningen inte ger stöd för att den tilltalades handlande varit direkt riktat mot målsägandens personliga integritet på ett sätt som ger rätt till kränkningsersättning. Därför avslås skadeståndsyrkandet i den delen.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrar tingsrättens påföljd och bestämmer fängelsestraffets längd till två år. Hovrätten bedömer att det samlade straffvärdet är högre än tingsrätten funnit och att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga, bland annat med hänsyn till att den tilltalade återfallit i brott.

Tingsrätten hade bestämt fängelsestraffet till ett år och sex månader. Hovrätten skärper alltså påföljden.

Hovrätten prövar också frågan om villkorligt medgiven frihet. Den tilltalade frigavs villkorligt från ett tidigare fängelsestraff den 4 mars 2026 med en återstående strafftid om 365 dagar. Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten och beslutar att hela den villkorligt medgivna friheten ska förverkas.

När det gäller häktning ska den tilltalade vara kvar i häkte tills fängelsestraffet får verkställas. Hovrätten anger att detta motiveras av flyktrisk och att häktning fortfarande är en proportionerlig åtgärd.

Hovrätten avslår målsägandens skadeståndsanspråk i fråga om kränkningsersättning. Däremot gör hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten i fråga om ersättning för sveda och värk, vilket innebär att den delen lämnas oförändrad.

Den ersättning som försvararen begärt bedöms som skälig och ska betalas av staten. Hovrätten beslutar också att staten slutligt ska stå för kostnaderna i hovrätten för det tidigare målsägandebiträdet och den offentliga försvararen. I hovrätten anges ersättning till försvararen med 21 081 kr.