Våldtäkt ledde till fastställt fängelsestraff i hovrätten

Dold domstol har prövat ett överklagande i ett mål om våldtäkt och fastställt tingsrättens dom utan ändringar. Den tilltalade hade yrkat frikännande och i andra hand lindrigare rubricering och straff, medan åklagaren yrkade på ett längre fängelsestraff. Hovrätten kom dock fram till samma slutsats som tingsrätten och fastställde fängelsestraffet, skadeståndet och övriga delar av domen.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde en enda åtalspunkt om våldtäkt som enligt tingsrätten avsåg en händelse den 8 februari 2026. Åklagaren gjorde gällande att den tilltalade utfört oralsex på målsäganden och kysst honom utan att målsäganden deltog frivilligt. I hovrätten var brottsrubriceringen densamma som i tingsrätten, och hovrätten tillämpade 6 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2026.

Den tilltalade motsatte sig åtalet och bestred skadeståndsansvaret. Han yrkade att hovrätten skulle frikänna honom. I andra hand yrkade han att gärningen skulle bedömas som våldtäkt, mindre grov, och att påföljden och skadeståndet skulle sättas ned.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten tog i allt väsentligt del av samma utredning som tingsrätten. Förhören med målsäganden från förundersökningen och tingsrätten spelades upp. Även ett förhör med målsägandens pappa lades fram genom uppläsning av tingsrättens protokoll. Den tilltalade hördes på nytt i hovrätten eftersom ett tidigare förhör i tingsrätten inte hade kunnat spelas in tekniskt.

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att målsägandens uppgifter var trovärdiga och tillförlitliga. Domstolen fann att det var utrett att den tilltalade utfört oralsex på målsäganden och kysst honom, och att den tilltalades uppgifter om ömsesidighet och om målsägandens agerande inte gav skäl att ifrågasätta åtalet. Därmed ansågs det bevisat att målsäganden inte deltog frivilligt i det orala samlaget.

När det gällde uppsåtet ansåg hovrätten, liksom tingsrätten, att den tilltalade i vart fall insåg en avsevärd risk för att målsäganden inte deltog frivilligt. Trots detta gjorde han inget för att förvissa sig om att målsäganden samtyckte. Hovrätten fann därför att han varit likgiltig inför att målsäganden inte deltog frivilligt och att han därmed haft likgiltighetsuppsåt.

På den grunden bedömdes gärningen som våldtäkt och inte som mindre grov våldtäkt. Hovrätten gjorde alltså ingen annan bevisvärdering än tingsrätten utan delade dess slutsatser i skuldfrågan och i frågan om skadestånd.

Domslut och påföljd

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut utan ändringar. Den tilltalade dömdes alltså för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § brottsbalken för gärningen den 8 februari 2026. Påföljden var fängelse i tre år, och hovrätten instämde i tingsrättens bedömning av straffvärde, påföljdsval och straffmätning.

Skadeståndsfrågan lämnades också oförändrad i hovrätten. Den tilltalade ska betala skadestånd till målsäganden med 209 600 kronor jämte ränta enligt räntelagen från den 8 februari 2026, i enlighet med tingsrättens dom.

Den tilltalade ska fortsatt vara häktad till dess att fängelsestraffet får verkställas. Hovrätten konstaterade att minimistraffet för våldtäkt inte understiger ett år och sex månaders fängelse och att det inte var uppenbart att det saknades flyktrisk.

Beslutet om beslag och sekretess stod också fast. Någon ändring gjordes alltså inte heller i dessa delar. Tingsrätten hade dessutom beslutat om avgift till brottsofferfonden, men hovrättens domstext i det material som tillhandahållits anger inte någon ny prövning av den punkten.