Knivbrott vid bilresa ledde till ändrad rubricering i hovrätten

Hovrätten prövade ett överklagande av en tingsrättsdom i ett mål om bland annat narkotikabrott, knivbrott, brukande av falsk urkund, vapenbrott och rattfylleri. Hovrätten ändrade domen endast i en del: gärningen enligt åtalspunkt 4 den 23 juni 2026 bedömdes inte längre som grovt brott mot knivlagen utan som brott enligt knivlagen i normalgraden. I övrigt stod tingsrättens dom fast, inklusive påföljden och utvisningen.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde flera gärningar som den tilltalade enligt tingsrätten dömdes för. Det rörde två fall av narkotikabrott, ett fall av brukande av falsk urkund, ett fall av rattfylleri, ett fall av vapenbrott av ringa brott och två fall av brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Tingsrätten bedömde båda knivbrotten som grova, medan hovrätten senare ändrade bedömningen för ett av dem.

Enligt uppgifterna i hovrätten hade den tilltalade vid de två narkotikagärningarna innehaft narkotika delvis i försäljningssyfte. Han medgav ansvar för innehav för eget bruk beträffande vissa angivna mängder narkotika, men bestred att han innehaft narkotika i försäljningssyfte. Hovrätten konstaterade dock att utredningen i huvudsak var densamma som i tingsrätten och att skuldfrågan i övrigt inte föranledde någon annan bedömning.

Tingsrätten dömde för följande gärningar: brott mot knivlagen, grovt brott, två tillfällen, med tidsspannet 28 juni 2024 till 25 april 2026; brukande av falsk urkund den 5 juli 2022; narkotikabrott, två tillfällen, med tidsspannet 28 juni 2024 till 26 april 2026; rattfylleri den 28 juni 2024; samt vapenbrott, ringa brott, den 25 april 2026. Hovrätten tog inte upp några andra förändringar än rubriceringen för knivbrottet den 28 juni 2024.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten avgjorde målet utan huvudförhandling och utgick från samma utredning som tingsrätten. Domstolen gjorde inga andra skuldmässiga bedömningar än tingsrätten. I enlighet med tingsrättens dom dömdes den tilltalade för rattfylleri, och hovrätten delade tingsrättens bedömning att det var styrkt att han vid båda narkotikagärningarna innehaft narkotikan i vart fall delvis i försäljningssyfte.

Hovrätten ändrade inte heller tingsrättens bedömningar av narkotikabrottens, brukande av falsk urkunds och ringa vapenbrotts rubriceringar. När det gällde knivbrottet den 25 april 2026 delade hovrätten tingsrättens uppfattning att gärningen skulle bedömas som grovt brott.

För knivbrottet den 28 juni 2024 gjorde hovrätten däremot en annan bedömning. Domstolen beskrev kniven som en till synes något sliten morakniv som förvarades relativt lättillgängligt i förardörrens sidofack. Det fanns också en analys som visade spår av narkotika i den tilltalades blod. Trots dessa omständigheter ansåg hovrätten att det inte var utrett att det funnits ett framträdande självförsvarssyfte med innehavet. Samtidigt vägdes in att den tilltalade vid tillfället ägnade sig åt narkotikabrottslighet i form av innehav i försäljningssyfte. Sammantaget ansågs omständigheterna försvårande, men inte så allvarliga att gärningen skulle bedömas som grovt brott.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att den tilltalade för gärningen enligt åtalspunkt 4 i stämningsansökan den 23 juni 2026 dömdes för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål enligt 1 § första stycket och 4 § första stycket, i stället för grovt brott.

I övrigt fastställdes tingsrättens dom. Påföljden var fortsatt fängelse i 1 år och 2 månader. Hovrätten uttalade att rubriceringsändringen inte påverkade det samlade straffvärdet och att det inte fanns skäl att ändra tingsrättens bedömning av påföljdsval och straffmätning.

Den tilltalade skulle vara häktad tills fängelsestraffet fick verkställas. Hovrätten ansåg att risken för fortsatt brottslighet på fri fot bestod och att häktning alltjämt var en proportionerlig åtgärd.

Tingsrättens beslut om utvisning stod också fast, liksom förbudet att återvända under 10 år. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning i utvisningsfrågan eller i fråga om förverkande. Det som tingsrätten hade beslutat om beslag skulle därför fortsätta att gälla.

När det gäller kostnader beslutade hovrätten att den tilltalade inte skulle återbetalningsskyldig för försvararkostnaden. Samtidigt skulle han ersätta staten för kostnad för provtagning och/eller analys, vilket tingsrätten också hade beslutat. Hovrätten beviljade försvararen ersättning av staten med 15 199 kr. Avgiften till brottsofferfonden stod kvar på 1 000 kr enligt tingsrättens dom.