Djurplågeri och häleri prövades

Tingsrätten dömde den tilltalade för djurplågeri men frikände henne från häleri. Domen rörde också ett åtal om brott mot djurskyddslagen, men det åtalet avsåg en annan person och tas därför inte med här. Tingsrätten beslutade att tidigare utdömd påföljd skulle avse även den nya brottsligheten, att skadeståndsyrkandet skulle avslås och att den tilltalade skulle betala avgift till brottsofferfonden.

Händelsen och samtliga åtalspunkter

Enligt åtalet för djurplågeri hade den tilltalade tillsammans med en annan person utsatt hunden Luna för lidande utan godtagbara skäl. Gärningen påstods ha skett mellan den 1 oktober 2024 och den 30 oktober 2024, och åklagaren gjorde gällande att den tilltalade och den andra personen hade underlåtit att ge hunden nödvändig veterinärvård eller vidta andra åtgärder som hunden behövde. Hunden beskrevs som kraftigt avmagrad i samband med att hon hade valpar, och det påstods även att hon inte haft tillgång till foder eller till foder av god kvalitet. Tingsrätten dömde den tilltalade för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § första stycket brottsbalken, med den ändringen att gärningen bedömdes som grovt oaktsam från i vart fall den 25 oktober 2024.

I ett separat åtal om häleri påstods den tilltalade tillsammans med samma person ha köpt, mottagit, brukat och förvarat en stulen elsparkcykel till ett värde av 4 490 kronor. Åtalet avsåg tiden mellan den 1 november 2024 och den 10 februari 2025. Tingsrätten frikände den tilltalade från häleri enligt 9 kap. 6 § första stycket 1 brottsbalken. Domstolen fann inte att åklagaren hade visat att den tilltalade hade uppsåt till att elsparkcykeln var stulen eller skälig anledning att anta att den var stulet gods.

Rättens bedömning

Tingsrätten grundade sin bedömning i djurplågeridelen på länsstyrelsens kontroll, fotodokumentation, veterinärintyg och vittnesmål. Av utredningen drog domstolen slutsatsen att hunden Luna vid tiden för fotografierna och besiktningen var kraftigt avmagrad och led av muskelatrofi. Rätten ansåg att det var klarlagt att hunden i vart fall den 30 oktober 2024 och en tid dessförinnan behövde veterinärvård samt mer eller anpassat foder. Domstolen fann också att hunden hade utsatts för ett otillbörligt lidande under en period i anslutning till den 30 oktober 2024. Tingsrätten ansåg vidare att den tilltalade och den andra personen förstått att hunden blivit magrare och att hennes behov inte var uppfyllda, men att de ändå inte hade uppsåt till gärningen. De bedömdes i stället ha varit grovt oaktsamma.

När det gällde häleriet konstaterade tingsrätten att elsparkcykeln hade frånhänts målsäganden genom stöld och att den tilltalade och den andra personen hade hanterat den i sitt gemensamma hem. För den tilltalade gjorde domstolen dock bedömningen att hon inte hade deltagit vid anskaffandet i den utsträckning som krävdes för ansvar och att det inte var visat att hon haft uppsåt eller skälig anledning att anta att godset var stulet. Därför ogillades åtalet mot henne i den delen.

Domslut och påföljd

Den tilltalade dömdes för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § första stycket brottsbalken. Hon frikändes från häleri enligt 9 kap. 6 § första stycket 1 brottsbalken. Tingsrätten beslutade att tidigare utdömd påföljd skulle avse även den nya brottsligheten.

Skadeståndsyrkandet avslogs. Beslaget av elsparkcykeln skulle bestå och egendomen skulle tas i förvar enligt lagen om visst stöldgods m.m. Begäran om värdeförverkande avseende brottsvinst om 4 490 kronor avslogs i förhållande till den tilltalade. Den tilltalade skulle betala 1 000 kronor till brottsofferfonden. Staten skulle stå för kostnaderna för försvararen.