Rån i lägenhet och penningtvättsbrott ledde till fängelse i hovrätten

Hovrätten har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om rån, medhjälp till rån och penningtvättsbrott. För den tilltalade står tingsrättens fällande dom för rån fast, men hovrätten skärpte fängelsestraffet till två år och höjde skadeståndet till målsäganden. I samma mål dömdes en medtilltalad också för medhjälp till rån och penningtvättsbrott, men denna artikel fokuserar endast på den tilltalade som överklagat sin dom.

Om händelsen och åtalet

Åtalet gällde ett rån som enligt utredningen inleddes på en allmän plats och fortsatte i en lägenhet samt vid en bankomat. Tingsrätten dömde den tilltalade för rån enligt 8 kap. 5 § brottsbalken och bestämde påföljden till fängelse i ett år och sex månader.

I hovrätten yrkade åklagaren att fängelsestraffet skulle bestämmas till ett längre straff än tingsrätten gjort. Den tilltalade yrkade att hovrätten skulle frikänna honom och avslå skadeståndsyrkandet. Målsäganden yrkade att skadeståndet skulle fastställas fullt ut.

Hovrätten redovisar att åtalet mot den tilltalade avsåg rån, och att brottsrubriceringen inte ändrades i hovrätten. Hovrätten tog också hänsyn till den utredning som redan hade förebringats i tingsrätten.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten ansåg, i likhet med tingsrätten, att målsägandens uppgifter hade ett mycket högt bevisvärde trots att målsäganden varit berusad vid tillfället. Uppgifterna ansågs stödjas av kontohistorik, av vad ett vittne uppgett att det hörde vid ett telefonsamtal under den aktuella natten, av övervakningsfilm från en bankomat samt av beslag av en pistolattrapp som överensstämde med den pistol som målsäganden beskrivit.

Hovrätten fann att målsägandens uppgifter inte motsades av någon utredning i målet. Den tilltalades berättelse bedömdes som långsökt och konstruerad och påverkade inte hovrättens slutsats. Hovrätten fäste inte heller avgörande vikt vid det vittnesförhör som hölls i hovrätten, eftersom vittnets uppgifter i väsentliga delar avvek från tidigare polisförhör.

Sammantaget ansåg hovrätten att det var utrett att den tilltalade hade rånat målsäganden på det sätt som tingsrätten kommit fram till. Hovrätten ändrade därför inte skuldfrågan utan fastställde tingsrättens fällande dom för rån.

Domslut och påföljd

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i påföljdsdelen och bestämde fängelsestraffet till två år. Domstolen ansåg att gärningen hade ett högre straffvärde än vad tingsrätten kommit fram till, med hänsyn till det utdragna händelseförloppet och till att målsäganden under stora delar av förloppet varit i det närmaste frihetsberövad och fruktat för sitt liv. Hovrätten bedömde att annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga.

I skadeståndsdelen höjde hovrätten ersättningen till målsäganden till 30 950 kronor, med ränta enligt vad tingsrätten bestämt. Betalningsansvaret ska vara solidariskt med den medtilltalade som också dömts i hovrätten.

Tingsrätten hade tidigare bestämt skadeståndet till 25 950 kronor. Hovrätten ansåg att skälig ersättning för kränkning var något högre än tingsrätten funnit och bedömde den till 20 000 kronor, medan hovrätten i övrigt anslöt sig till tingsrättens bedömningar i skadeståndsfrågan.

Tingsrättens beslut om beslag skulle fortsätta att gälla. Av den redovisade domen framgår också att den tilltalade inte fick någon ytterligare ändring till sin fördel i hovrätten. Uppgift om häktningstid anges inte i det material som lämnats.