Vapen- och granatbrott i verkstad prövades på nytt i hovrätten

Dold domstol har prövat ett överklagande av tingsrättens dom i ett mål om bland annat synnerligen grovt vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. För den tilltalade personen som denna artikel avser fastställde hovrätten i huvudsak tingsrättens domslut i skuldfrågan, men hovrätten gjorde samtidigt en ändring av påföljden. Hovrätten dömde för grovt narkotikabrott, synnerligen grovt vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, synnerligen grovt brott, och bestämde fängelsestraffet till åtta år och tio månader. Den tilltalade ska också vara häktad tills straffet får verkställas.

Om händelsen och åtalet

Målet gällde ett överklagande av tingsrättens dom. I hovrätten prövades flera åtalspunkter mot den tilltalade, som i överinstansen motsatte sig ansvar för synnerligen grovt vapenbrott och två fall av brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, synnerligen grovt brott. Åklagaren yrkade i hovrätten att fängelsestraffet skulle skärpas.

Hovrätten konstaterade att den tilltalade, enligt tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom, skulle dömas för tre fall av grovt narkotikabrott. Utöver detta prövades ansvar för förvaring och hantering av vapen och handgranater under perioden den 2 till 4 april 2025 i en verkstad i Svenshult, samt ansvar för en transport den 9 april 2025 från Klippan till Stockholm. Hovrätten prövade också frågan om den tilltalades ansvar för handgranater som enligt utredningen varit knutna till ett annat brottsupplägg.

När det gäller åtalen om vapen och handgranater anslöt sig hovrätten delvis till tingsrättens bedömning av de objektiva omständigheterna, men gjorde en annan värdering av vissa delar. Hovrätten fann att den tilltalade den 2 till 4 april 2025 i sin verkstad hade innehaft och förvarat vapen och handgranater som omfattades av åtalspunkterna 7 och 8. Hovrätten fann också att den tilltalade den 9 april 2025 i Klippan tog emot och därefter transporterade och överlämnade minst fem kilogram cannabis och minst tio handgranater till en okänd person i Stockholm. Den tilltalade hade redan erkänt transporten av cannabis, men frågan gällde om handgranaterna också omfattades av uppsåtet.

I den del som gällde ett vapenbrott den 5 januari 2025 fann hovrätten att den tilltalade skulle dömas för att ha innehaft och överlämnat en kulsprutepistol av märket Tikkakoski modell KP 44 jämte magasin till en annan person. Däremot frikände hovrätten honom från ansvar för de tre övriga vapen som låg i en resväska, eftersom utredningen inte gav tillräckligt stöd för att han haft sådan rådighet över dem att ansvar kunde läggas på honom. När det gällde handgranaterna fann hovrätten att han inte kunde dömas för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor för dessa, eftersom det inte var visat att han haft den kontroll över granaterna som krävs för straffansvar.

Rättens bedömning och bevisning

Hovrätten byggde sin bedömning på i huvudsak samma utredning som tingsrätten, och tingsrättens upptagningar av förhör hade spelats upp i hovrätten. När det gällde den tilltalades uppsåt till innehavet av vapen och handgranater i verkstaden ansåg hovrätten, i likhet med tingsrätten, att omständigheterna visade att han måste ha insett en avsevärd risk för att väskorna innehöll mer än cannabis. Han hade enligt domstolen underlåtit att kontrollera vad förvaringen avsåg och hade därför i vart fall agerat med likgiltighetsuppsåt.

I fråga om transporten den 9 april 2025 fann hovrätten att den tilltalade visserligen visste att det rörde sig om en olaglig transport, men att han även haft uppsåt till att den omfattade handgranater. Han hade enligt hovrätten inte kontrollerat lasten och hade därmed även i den delen haft likgiltighetsuppsåt.

När det gällde det grova vapenbrottet den 5 januari 2025 fäste hovrätten särskild vikt vid flera samverkande bevis om kulsprutepistolen Tikkakoski modell KP 44. Det handlade om uppgifter från ett vittne, teknisk bevisning i form av DNA på magasin och väska, filmer i den tilltalades mobiltelefon samt en chattkonversation där det talades om att hämta “KP”, vilket hovrätten ansåg passade in på vapnets modellbeteckning. Sammantaget ansåg hovrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade innehaft och överlämnat just detta vapen.

För de övriga vapnen i resväskan bedömde hovrätten bevisningen som stark för att den tilltalade hade hanterat vapnen vid något eller några tillfällen, men inte tillräcklig för att visa att han själv eller genom annan innehaft och överlämnat dem till den andre personen i Sverige under den åtalade perioden. Hovrätten pekade särskilt på att tidslinjen inte gick att fastställa med tillräcklig säkerhet och att utredningen inte gav en tillräckligt säker bild av vem som disponerade vapnen.

När det gällde handgranaterna gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten. Domstolen ansåg att det fanns stöd för att den tilltalade haft kännedom om granaterna, bland annat genom chattar, sökningar på nätet och vidarebefordrade filmer. Men hovrätten fann inte att det var visat att han haft sådan rådighet över handgranaterna i Sverige att de stod under hans direkta kontroll. Därmed var det inte bevisat att han innehaft, förvarat, salufört, överlåtit eller på annat sätt hanterat dem i straffrättslig mening.

Domslut och påföljd

Hovrätten dömde den tilltalade för grovt narkotikabrott, synnerligen grovt vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, synnerligen grovt brott, i den del som avsåg vapen och handgranater i verkstaden samt transporten den 9 april 2025. Samtidigt frikändes han från den del av åtalet som gällde de tre övriga vapnen i resväskan och från åtalet om brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor i den del som avsåg handgranaterna i ett tidigare led.

När det gällde påföljden gjorde hovrätten ingen annan bedömning än tingsrätten beträffande straffvärde, straffmätning och val av påföljd för de delar som inte ändrats. För de delar där hovrätten ändrade ansvar blev den samlade bedömningen att fängelsestraffet skulle bestämmas till åtta år och tio månader. Hovrätten noterade även att den tilltalade hade varit frihetsberövad med restriktioner i drygt ett år och två månader, vilket beaktades vid straffmätningen.

Hovrätten beslutade också att den tilltalade skulle vara häktad tills fängelsestraffet får verkställas. Tingsrättens domslut ändrades alltså i skuldfrågan och påföljdsfrågan, medan hovrätten i övrigt anslöt sig till tingsrättens bedömningar där de inte ändrades.