Staten har i ett visst fall ålagts att betala ersättning till ett skogsbolag som förbjudits att avverka ett skogsområde

Av artskyddsförordningen följer att det i viss utsträckning är förbjudet att vidta åtgärder som stör vissa slag av djurarter. Detta förbud kan innebära att en markägares möjligheter att nyttja sin mark begränsas, exempelvis så att skog inte kan avverkas.

Det finns inga lagbestämmelser som garanterar markägaren ersättning i denna situation. Det finns visserligen särskilda bestämmelser om att en markägare kan ha rätt till ersättning på grund av sådana användningsförbud som bl.a. Skogsstyrelsen beslutar om. Normalt har dock markägaren inte rätt till ersättning om den aktuella markanvändningen redan tidigare var förbjuden på grund av lag eller tidigare myndighetsbeslut, t.ex. till följd av artskyddsförordningens bestämmelser.

Högsta domstolen konstaterar nu – med hänvisning till regeringsformens skydd för äganderätten och en rättsgrundsats som har slagits fast i ett tidigare rättsfall (NJA 2014 s. 332) – att den enskilde ändå, under speciella omständigheter, kan ha rätt till ersättning för den begränsning i markanvändningen som artskyddsförordningen medför. Så kan vara fallet när begränsningen är så särskilt betungande för markägaren att det inte är rimligt att han eller hon ensam tvingas ta de ekonomiska konsekvenserna av begränsningen. En ytterligare förutsättning är att markägaren har begärt men nekats dispens enligt artskyddsförordningen. Ersättningen bör inte överstiga markägarens faktiska skada.

I det aktuella fallet ansågs bestämmelserna i artskyddsförordningen ha medfört ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen inom den berörda delen av fastigheten. Begränsningen i markanvändningen berodde på omständigheter som skogsbolaget inte hade kunnat påverka eller förutse. Den ekonomiska påverkan var betydande, drygt 2,8 miljoner kr. Avverkningshindret ansågs därmed ha gett upphov till en så betydande skada att det inte var rimligt att bolaget ensamt fick svara för den.