Restaurangarbete under orimliga villkor var människoexploatering

Ett gift par från Bangladesh kom hösten 2018 till Sverige, kvinnan för att studera och mannen för att arbeta. De saknade bostad. Restaurangägaren erbjöd dem att bo i ett rum i en lägenhet som han disponerade. Några dagar efter det att makarna flyttat in kom man överens om att makarna skulle arbeta i restaurangen. För arbetet skulle de erhålla fri kost och bostad samt ytterligare ersättning med 100 kr i timmen. Kvinnan arbetade därefter i restaurangen i drygt två veckor och mannen i cirka en och en halv månad. I mannens fall var det fråga om långa arbetsdagar, motsvarande i genomsnitt 69 timmar i veckan. Restaurangägaren hade aldrig haft för avsikt att betala någon lön och makarna fick därför aldrig någon annan ersättning för sitt arbete än förmånen av fri kost och bostad.

Högsta domstolen har nu kommit fram till att restaurangägarens handlande utgjorde människoexploatering i lagens mening.

Domstolen har vid den bedömningen funnit att restaurangägaren förmådde makarna att arbeta i restaurangen genom såväl vilseledande som utnyttjande av deras svåra situation. Domstolen har också kommit fram till att arbetet skedde under uppenbart orimliga villkor. I mannens fall har både den faktiska ersättningen för arbetet (beräknad till 19 kr i timmen) och arbetstiden ansetts som uppenbart orimliga. I kvinnans fall har den faktiska ersättningen för arbetet (beräknad till 56 kr i timmen) bedömts som uppenbart orimlig. Domstolen har också ansett att restaurangägaren genom sitt agerande exploaterade makarna i den mening som avses i bestämmelserna om människoexploatering. Vid den bedömningen har domstolen beaktat i vilken utsträckning agerandet innebar ett angrepp på makarnas frihet, frid och mänskliga värdighet. Domstolen har vägt in bl.a. att restaurangägaren bidrog till att vidmakthålla situationen genom uttalanden om att han kunde se till att makarna blev utvisade.

Vid påföljdsbestämning gäller i allmänhet en presumtion för att domstolen i första hand ska döma till en icke frihetsberövande påföljd, t.ex. villkorlig dom. Brottets art kan emellertid ge anledning att döma till fängelse även om brottets straffvärde inte är högt. Så kan vara fallet om brottet innefattar ett allvarligt angrepp på den personliga integriteten. Högsta domstolen har nu uttalat att brottets art bör tillmätas viss betydelse när påföljden för människoexploatering bestäms. De nu aktuella brotten har emellertid inte ansetts innefatta en så påtaglig integritetskränkning att det är nödvändigt att döma till fängelse. Restaurangägaren har därför dömts till villkorlig dom.