Medhjälp till rån genom psykiskt främjande

Straffansvar för medhjälp till ett brott förutsätter att medhjälparen har främjat gärningen. Främjande kan utgöras av psykiskt främjande. Eftersom det inte finns någon allmän skyldighet att ingripa mot annans brottslighet förutsätter sådant främjande normalt något mer än att en person har befunnit sig på platsen. Det krävs även att personen har gjort något som visar att han eller hon solidariserat sig med gärningsmannen. Vidare måste gärningsmannen ha uppfattat vad personen har gjort och därmed stärkts i sitt uppsåt.

Det är inte möjligt att närmare ange i vilka fall och under vilka förutsättningar ett handlande i situationer av detta slag innebär ett psykiskt främjande av annans gärning. Detta är något som får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det innebär att det kan finnas anledning att bedöma den eller de handlingar som utförs i ljuset av den relation som personen har till gärningsmannen samt att det bör beaktas inte enbart hur personen agerar på brottsplatsen utan också vad som har skett dessförinnan. Den som på något sätt har närvarat vid diskussionerna om att ett brott ska utföras och, med insikt om vad som ska ske, följer med gärningsmannen och närvarar då denne utför brottet måste ofta genom sitt handlande anses ha stärkt gärningsmannen i hans eller hennes uppsåt.

I det mål som Högsta domstolen prövade var den tilltalade kamrat med den person som utförde rånet. De hade umgåtts, från det att de träffade rånoffret till och med den tidpunkt då rånet utfördes. Även om den tilltalade inte deltog i planeringen av rånet följde han – medveten om att kamraten skulle råna målsäganden – med i bil till brottsplatsen, gick där ur bilen och närvarade när rånet utfördes.

Genom dessa åtgärder solidariserade sig den tilltalade med rånarens brottsplan, något som rånaren måste ha uppfattat. Den tilltalade stärkte därigenom rånaren i dennes uppsåt att utföra rånet. Den tilltalade dömdes därför för medhjälp till rån till ett års fängelse.