Klander av testamente – fråga om nödvändig processgemenskap

Två bröder hade upprättat ett inbördes testamente där de förordnat att vid den första broderns frånfälle skulle den som överlevde den andra erhålla all den avlidnas kvarlåtenskap med fri förfoganderätt. Vid den efterlevande broderns frånfälle skulle all deras kvarlåtenskap gå till två namngivna efterarvingar. Efter att den första brodern avlidit väckte två legala arvingar klandertalan mot den efterlevande brodern och yrkade att testamentet inte skulle gälla. Som grund anfördes att testator blivit utsatt för tvång eller annan otillbörlig påverkan vid dess upprättande. Tingsrätten, som ansåg att det rådde ett odelbart rättsförhållande mellan den efterlevande brodern och de testamentariska efterarvingarna, avvisade talan. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut.

Frågan som Högsta domstolen prövat är om det i situationer som denna föreligger nödvändig processgemenskap på grund av ett odelbart rättsförhållande mellan den eller de som enligt testamentet ska få testators egendom med fri förfoganderätt och testamentariska efterarvingar avseende samma egendom, och om en klandertalan som riktats enbart mot den första testamentstagaren därför ska avvisas. Så ansågs inte vara fallet.

Något allmänt krav på att en talan om klander av testamente ska väckas mot alla testamentstagare finns inte. Eventuell ogiltighet träffar bara angripet förordnande i relation till klandrande arvingar, medan testamentet förblir giltigt i övrigt. Rättskraften av en sådan dom kommer normalt endast att träffa de som varit parter i målet. En annan sak är att utformningen av ett testamente kan föranleda att klandertalan måste väckas mot fler än en testamentstagare för att en ogiltighet ska kunna leda till att den eller de som fört talan får del av kvarlåtenskapen.