Ingen dröjsmålsränta vid sen utbetalning från Kronofogdemyndigheten

innehöll en betalningsförpliktelse. Delbelopp inflöt till Kronofogdemyndigheten som med viss fördröjning betalade ut dessa.

Privatpersonen krävde ersättning från staten på grund av Kronofogdemyndighetens sena utbetalningar. Som grund åberopade han i första hand att han hade rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen på de belopp som hade betalats ut för sent. Den frågan har nu prövats i Högsta domstolen.

Räntelagen är direkt tillämplig inom förmögenhetsrättens område men anses i viss utsträckning kunna komma till användning också på anspråk som, såsom i det aktuella fallet, har sin grund i ett offentligrättsligt förhållande. Avgörande är i vad mån anspråket kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran.

Enligt Högsta domstolen var de förmögenhetsrättsliga inslagen i det nu aktuella rättsförhållandet inte så tydliga som bör krävas för att räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta ska kunna tillämpas. Domstolen fäster vikt bl.a. vid att rättsförhållandet inte innefattade några tydliga paralleller till en avtalssituation. Det hade i stället sin grund i de författningar som reglerar Kronofogdemyndig­hetens handläggning av mål om utmätning. Utbetalningen av de influtna medlen utgjorde ett led i den myndighetsutövning som ingår i myndighetens kärnverksamhet.

I andra hand hade privatpersonen yrkat att få ersättning av staten i form av skadestånd. Den frågan ska prövas av hovrätten.