Högsta domstolen beviljar inte resning i Härjedalsmålet

Högsta domstolen har tagit ställning till en resningsansökan som gäller en hovrättsdom från år 2002 rörande rätten till renskötsel i Härjedalen. Enligt domstolen kan en del av de åberopade omständigheterna och bevisen inte beaktas i resningsärendet, och det övriga materialet räcker inte för resning.

I början av 1990-talet väckte ett stort antal fastighetsägare i Härjedalen talan mot Ruvhten Sijte (då Tännäs sameby) och fyra andra samebyar. Målet gällde om samebyarna hade en på urminnes hävd eller sedvana grundad rätt till renskötsel på fastighetsägarnas marker. Avgörande för den frågan var om samer hade använt fastighetsägarnas marker för vinterbete under så lång tid att samebyarna hade fått rätt till fortsatt vinterbete på fastigheterna. Parterna åberopade omfattande bevisning om historiska förhållanden.

Tingsrätten, och senare också hovrätten, ansåg att samebyarna inte hade styrkt sin rätt till vinterbete. Hovrättens dom vann laga kraft år 2004, sedan Högsta domstolen inte beviljat prövningstillstånd.

Det nu avgjorda målet gäller resning av domen från år 2002. Ruvhten Sijte har yrkat att domen ska upphävas och lagt fram ett stort antal nya omständigheter och bevis för att styrka sin rätt, bland annat flera sakkunnigutlåtanden och kartor samt boken ”Historien och Härjedalsdomen – en kritisk analys” av Lars Rumar.

Högsta domstolen har avslagit resningsansökan. Domstolen konstaterar att resning som regel inte kan beviljas med hänvisning till omständigheter eller bevis som sökanden hade kännedom om redan under den första rättegången. Detsamma gäller om sökanden i samband med den rättegången hade anledning att räkna med ett visst materials existens och åtkomlighet men inte tog fram det. Det medför i detta fall att flera av de omständigheter och bevis som Ruvhten Sijte nu har åberopat inte kan läggas till grund för domstolens prövning.

Högsta domstolen konstaterar vidare att det material som kan beaktas ger visst ytterligare stöd för Ruvhten Sijtes inställning, men att bevisvärdet inte är tillräckligt för att det kan anses vara sannolikt att utgången skulle ha blivit en annan om materialet hade åberopats i den förra rättegången. Det finns då inte förutsättningar för resning