Förverkande av villkorlig medgiven frihet vid återfall i brott

Enligt Högsta domstolen kan det endast rent undantagsvis komma i fråga att vid bedömningen av om villkorligt medgiven frihet ska förverkas väga in att påföljdspraxis har mildrats i tiden efter den tidigare domen. För att så ska ske krävs att det är fråga en klart konstaterbar mildring av påföljdspraxis. Som ett exempel nämner Högsta domstolen den ändrade påföljdspraxis för narkotikabrott – särskilt för grova narkotikabrott – som inleddes genom Högsta domstolens dom i mefedronmålet den 16 juni 2011 i rättsfallet NJA 2011 s. 357. Denna praxisändring var enligt domstolen så påtaglig att den som regel bör ges betydelse vid bedömningen av förverkandefrågan och normalt leda till att inte hela straffåterstoden förverkas. 

Den som har dömts till fängelse ska normalt friges villkorligt när två tredjedelar av fängelsestraffet har av­tjänats. Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid. Om den dömde begår nytt brott under prövotiden ska domstolen, när den bestämmer straffet för det nya brottet, förverka hela eller del av den vill­kor­ligt medgivna friheten om inte sär­skilda skäl talar mot det. Sådana särskilda skäl kan vara att det har gått lång tid mellan brotten, att det nya brottet har begåtts i slutet av prövotiden, att det nya brottet inte är lika allvarligt som det tidigare eller att det på annat sätt skulle vara oskäligt. 

Ett beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet betyder att hela eller en del av straffet som den dömde genom beslutet om villkorlig frigivning slapp avtjäna i anstalt läggs till straffet för den nya brottsligheten. Den domstol som ska ta ställning till förverkandefrågan ska göra en samlad bedömning och se till att det totala fängelsestraffet inte framstår som oskäligt. 

Högsta domstolen har i de tre domarna – som alla gällde allvarlig narkotikabrottslighet – beslutat att inte förverka hela den villkorligt medgivna friheten utan bara en del av den. Domstolen har då beaktat bl.a. att det efter den tidigare domen har skett en klart konstaterbar mildring av påföljdspraxis i narkotikamål.