Ett avgörande om hur längden på ett näringsförbud ska bestämmas

Vid bestämmandet av längden på ett näringsförbud bör oegentligheternas omfattning och karaktär samt den skada som de har orsakat eller varit ägnade att orsaka ges stor betydelse. Detsamma gäller den inställning som näringsidkaren har visat. Omständigheter som talar i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för näringsverksamheten eller om han eller hon medvetet har utnyttjat verksamheten för att begå brott.

När brottslighet utgör grunden för näringsförbudet får brottslighetens straffvärde i allmänhet anses återspegla hur allvarligt åsidosättandet i näringsverksamheten är. Det måste dock alltid göras en bedömning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Har näringsidkaren tidigare begått brott i näringsverksamhet eller på något annat sätt grovt åsidosatt sina skyldigheter i sådan verksamhet finns det ofta skäl att meddela en längre förbudstid än som svarar mot straffvärdet. Om starka skäl talar för att det är fråga om en engångsföreteelse kan en kortare tid än vad som svarar mot straffvärdet aktualiseras.

Minimitiden för ett näringsförbud är tre år. Att den tiden är så pass lång medför att den bör kunna användas även vid inte allt för låga straffvärden Hela den tillgängliga förbudsskalan bör emellertid utnyttjas. Vid ekonomisk brottslighet med mycket höga straffvärden kan det således finnas anledning att bestämma ett näringsförbud i enlighet med maximitiden på tio år.

Den tilltalade dömdes för ekonomisk brottslighet med ett straffvärde motsvarande fängelse i ett år och nio månader. Hon hade inte tidigare dömts för brott och det hade inte heller framkommit att hon tidigare grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet. Näringsförbudets längd bedömdes kunna stanna vid tre år.