Domar i mål om tillstånd enligt kulturmiljölagen

För begravningsplatser som har anlagts före utgången av 1939 krävs det tillstånd av
länsstyrelsen för att göra vissa slags ändringar på begravningsplatsen. De aktuella
begravningsplatserna var anlagda före 1939.

I det ena fallet var det fråga om tillstånd för att ta bort flera gravstenar på tre olika
begravningsplatser. Gravstenarna, som inte hade någon gravrättsinnehavare, saknade enligt en inventering kulturhistoriskt värde och hade underkänts vid en säkerhetskontroll. Det andra fallet rörde tillstånd för att ta bort vegetation – två högväxta ädelcypresser – som stod på en gravplats som hade gravrättsinnehavare.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade inledningsvis att även egendom som ägs eller förfogas av enskilda skyddas av kulturmiljölagen. Begravningslagen utesluter inte heller tillämpningen av kulturmiljölagens skyddsbestämmelser utan de båda lagarna gäller parallellt.

I fallet om gravstenarna uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att en gravsten inte är en fast anordning i kulturmiljölagens mening men att kulturmiljölagens skyddsbestämmelser om begravningsplatser också omfattar gravstenar, även om de i sig inte anses ha ett kulturhistoriskt värde. Att ta bort en gravsten kräver alltså tillstånd om den är att bedöma som en väsentlig ändring av begravningsplatsen. Av betydelse för den bedömningen är bl.a. hur många gravstenar som ska tas bort i förhållande till det totala gravvårdsbeståndet. Även innehållet i begravningsplatsens vård- och underhållsplan är av intresse för bedömningen.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att åtgärderna i det fallet krävde tillstånd. Vid tillståndsprövningen ansåg domstolen att säkerhetsintresset var starkt samtidigt som pastoratet får vidkännas betydande kostnader om säkerhetsbristerna ska åtgärdas. Högsta förvaltningsdomstolen fann att tillstånd ska ges till att ta bort gravstenar som hade underkänts vid säkerhetskontroll eftersom pastoratets intresse av att få ta bort sådana gravstenar väger tyngre än det allmännas intresse av att de ska vara kvar.

I det andra fallet konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att kulturmiljölagens
bestämmelser om begravningsplatser också omfattar gravplatser upplåtna med gravrätt. Bestämmelserna var därmed tillämpliga på åtgärden att ta bort de två ädelcypresserna. Beträffande frågan om åtgärden är tillståndspliktig uttalade domstolen att vegetation som planteras på enskilda gravplatser med syftet att utsmycka själva gravplatsen inte bör omfattas av tillståndskravet för medvetet gestaltad vegetation, utom i sällsynta undantagsfall. Ädelcypresserna bedömdes inte vara medvetet gestaltad vegetation. För att åtgärden skulle vara tillståndspliktig krävdes därmed att den innebar en väsentlig ändring av vegetation. Mot bakgrund av bl.a. begravningsplatsens vård- och underhållsplan bedömde Högsta  förvaltningsdomstolen att åtgärden krävde tillstånd. Vid tillståndsprövningen fann Högsta förvaltningsdomstolen att det allmännas intresse av att bevara begravningsplatsens kulturhistoriska värde väger tyngre än församlingens och gravrättsinnehavarens intressen av att få ta bort ädelcypresserna.