Dom i målet mellan Girjas sameby och Staten genom Justitiekanslern

Tingsrätten har i dag meddelat dom i målet mellan Girjas  sameby och staten genom Justitiekanslern. Tingsrätten förklarar att Girjas sameby i förhållande till staten ensam har rätt till jakt på småvilt och fiske inom Girjas samebys område på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 och att staten inte får upplåta jakt- och fiskerätt på området samt att Girjas sameby har rätt att utan statens samtycke upplåta jakt på småvilt och fiske på samebyns område.

År 2009 väckte Girjas sameby talan mot staten angående rätten till jakt och fiske på samebyns område ovanför odlingsgränsen, dvs. fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. Samebyn begärde i första hand att tingsrätten skulle fastställa att samebyn i förhållande till staten ensam har rätt till småviltsjakt och fiske inom samebyns område och i andra hand att samebyn och staten gemensamt innehar rätten till jakt och och fiske på området och att jakt- och fiskerätt inom området får upplåtas endast gemensamt av samebyn och staten. Staten bestridde samebyns talan.

Samebyn gjorde gällande att samer under lång tid brukat det område som talan avser och att bruket gett upphov till en exklusiv egendomsrätt i form av ensamrätt eller i vart fall en gemensam rätt till jakt och fiske på området. Samebyn gjorde vidare gällande dels att samebyns rätt följer direkt av rennäringslagen och att lagen erkänner samernas ursprungliga rätt till jakt och fiske på området och dels att samebyns ensamrätt eller delade rätt grundas på att samer som urfolk har bedrivit renskötsel inom området oavsett om bruket betecknas som urminnes hävd eller sedvana. Samebyn åberopade vidare att den nuvarande regleringen i rennäringslagen strider mot egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen och diskrimineringsförbudet i 2 kap. samma lag samt under alla förhållanden mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Staten gjorde gällande att staten är lagfaren ägare till området och att staten i egenskap av fastighetsägare har jakt- och fiskerätt på området. Staten gjorde vidare gällande att den samiska befolkningen har en sedvanerättsligt grundad rätt till renskötsel inom det s.k. renskötselområdet och att i renskötselrätten ingår en rätt att jaga och fiska för att tillgodose sina behov samt att renskötselrätten uttömmande reglerats i rennäringslagen.

 Tingsrätten gör bedömningen att samer under i vart fall de senaste tusen åren har uppehållit sig på det i målet aktuella området och att de därvid har använt sig av områdets resurser till att bedriva jakt och fiske för sitt uppehälle. Staten kan inte anses ha blivit ägare till området förrän så sent som 1887 i och med avvittringen. De rättsliga följderna av samernas mycket långvariga bruk av området ska bedömas enligt reglerna om urminnes hävd i en form som tar hänsyn till de särskilda villkor som gäller för området dvs. det hårda klimat och de knappa resurser som ställer stora krav på skonsamhet. Av detta följer att de samer som var bosatta på området när 1734 års lag trädde i kraft enligt den då gällande jordabalken innehade en rätt till jakt och fiske som var grundad på reglerna om urminnes hävd. Någon omständighet som har medfört att denna rätt därefter har upphört har inte inträffat. Uppkomsten av statens äganderätt till området genom den s.k. avvittringen år 1887 har således inte inskränkt samebyns nyttjanderätter.

Eftersom det är samebyn och inte staten som har nyttjanderätten till jakt och fiske på området strider den lagreglering som nu finns mot 2 kap. 15 § regeringsformen. Med stöd av föreskriften om lagprövning i 11 kap. 14 § regeringsformen finner tingsrätten att de lagreglerna inte ska tillämpas i detta fall.