Dom i mål om särskild avgift enligt socialtjänstlagen

Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Genom biståndet ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. En kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller bistånd som någon enligt ett beslut av socialnämnden är berättigad till kan av förvaltningsrätten, efter ansökan av Inspektionen för vård och omsorg (IVO), åläggas att betala en särskild avgift som tillfaller staten.

En socialnämnd hade beslutat att bevilja en person bistånd i form av särskilt boende, men hade inga lediga platser att erbjuda. Efter en tid erbjöds personen plats på ett särskilt boende i en annan kommun som denne tackade nej till. Senare erbjöds personen plats på ett boende i hemkommunen, vilket denne också tackade nej till. IVO ansökte hos förvaltningsrätten om att kommunen skulle åläggas att betala en särskild avgift eftersom kommunen inte hade tillhandahållit personen bistånd inom skälig tid. Enligt IVO var ett erbjudande om särskilt boende i en annan kommun än hemkommunen inte ett skäligt erbjudande. Förvaltningsrätten och kammarrätten höll med IVO. Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen var om en kommun kan fullgöra en skyldighet att tillhandahålla bistånd i form av särskilt boende genom att erbjuda ett sådant boende i en annan kommun.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att socialtjänstlagen inte innehåller några bestämmelser som innebär att en socialnämnd skulle vara förhindrad att erbjuda den enskilde lösningar som genomförs inom en annan kommuns geografiska område eller genom åtagande av en annan kommun, under förutsättning att det erbjudna biståndet uppfyller kravet på en skälig levnadsnivå. En kommun kan alltså fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla bistånd i form av särskilt boende genom att erbjuda ett sådant boende i en annan kommun. Det avgörande är att den enskilde genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

I detta fall hade IVO som stöd för sin ansökan bara åberopat det förhållandet att det först erbjudna boendet låg i en annan kommun än hemkommunen. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde därför förvaltningsrättens och kammarrättens domar samt avslog IVO:s ansökan